Hon kom som ett yrväder i augusti 2016 och hade en urdrucken Bollinger-flaska i ett bibelbälte om halsen.
Sara Skyttedal hade kontaktat nomineringsgruppen för KD i Linköping och frågat om de var sugna på att erbjuda henne en kommunalrådspost. Det var de.
Jag ser mig själv i den strama utspelsmaskinen. Inte i hennes driv, ambition eller karriär, sådant ska gudarna veta att jag aldrig har haft. Men i identitetskrisen.
Var hon ens kristdemokrat?
När den dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund spelade en stor roll i att driva igenom Decemberöverenskommelsen efter regeringskrisen 2014 gick Skyttedal omgående ut och kritiserade den. När den föll skålade hon i champagne. Vid det laget började hon närma sig 30 års-strecket som ungdomsförbundsordförande. Sedan skulle hon plötsligt bli kommunalråd i en stad som hon inte hade någon relation till innan hon stormade vidare till Bryssel.
Det är som att följa en dramatisering av min uppväxt.
Som barn arrangerade jag en gång ett storslaget slagsmål i skogen bakom min dagmammas hus. Jag tvingade kamrater och grannungar att frigöra ytor för sammandrabbning, höjder att dödshoppa ifrån och väggar av grenverk att braka igenom.
När det äntligen var dags föreställde jag mig en sista gång hur jag triumferande skulle stå omgiven av mina fallna medkombattanter. Jag fick direkt en knuff i magen som tog luften ur mig och sprang gråtande till min dagmamma. Slagsmålet var över, tillsammans med min karriär som framgångsrik våldsverkare.
Sedan dess har självillusionerna fortsatt. Otaliga är banden jag har startat, trots eoner av bevis för att jag inte kan spela musik. I gymnasiet gick jag först barn- och fritidsprogrammet, mest för att en tjej som jag trodde att jag var kär i hade valt det. Men jag hade också fått för mig att jag tycker om barn. Det gör jag verkligen inte.
Lyckligtvis hade förälskelsen skaffat en ny frisyr under sommarlovet. Det räckte för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och hoppa av.
Vi är uppenbarligen av samma självbedrägliga skrot och korn och jag börjar oroa mig. Sara visar tydliga tecken på att det går överstyr. Inför EU-valet har hon nu startat partiet Folklistan.
Att starta ett nytt parti två månader före valet är en rimlig nivå av märkligt. Att kalla det för en lista trots att den bara har ett namn är inte heller helt uppåt väggarna. Men inte ens Sara Skyttedal borde tycka att Sara Skyttedal är folklig.