Christina Eveborn och Lydia Halldorf från Babettes gjorde förra årets bästa bulle. Och därmed även årets. Kanske är den för alltid Sveriges godaste.
I slutet av förra veckan avgjordes SM i mathantverk i Växjö och till allmän förfäran visade det sig att det inte finns en enda riktigt god bulle att uppbringa i landet. Därmed utdelades ingen guldmedalj i bullklassen det här året.
Det är såklart fruktansvärda nyheter så nära inpå kanelbullens dag som infaller om en dryg vecka, men på Babettes Kafferi i Linköping gnuggar de belåtet sina händer åt sorgebeskedet. I förra årets tävlingar tog Babettes hem segern med just en kanelbulle. Eftersom ingen annan har tagit plats på prispallen efter dem menar de att deras bulle rimligen även fortsatt är landets bästa.
Vän av ordning undrar såklart varför de inte deltog i årets SM, men Babettes låter meddela att "för ont om tid och för mycket att förlora" låg bakom beslutet att inte ställa upp.
Det är ett beprövat trick för att envist klamra sig fast i forna glansdagars bedrifter. Jag har exempelvis sedan mer än 20 år tillbaka en vandringspokal i min ägo. Jag begåvades den av en norsk radiostation som arrangerade en tävling mellan grannländernas vassaste poeter. Det var meningen att pokalen skulle återlämnas året därpå, men sedan jag klev på bussen hem till Sverige har jag inte hört något om saken.
Som vandringspokal är den inte så värst imponerande. Men instruktionerna var tydliga. När titeln skulle försvaras skulle den guldsprejade mikrofon tillbaka till Oslo. Än har ingen hört av sig.
Även om poesi har fått en nytändning de senaste åren värderar jag inte just den segern särskilt högt. Att jag fortfarande har vandringspokalen i min ägo är huvudsakligen en logistisk fråga. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den.
Det finns en annan gammal framgång som jag skattar högre. Det var för elva år sedan på Babar kök & bar i Tranås. Den var sista gången som jag blev raggad på.
Jag skulle vilja skriva att det var den senaste gången, men det vore ohederligt. Det skeppet seglade den 29 mars 2013 nedför Svartån mot okända vatten för att aldrig vända åter.
Hon som raggade var duktigt berusad, men det var ett uppenbart och genuint ragg, det har jag vittne på. Min hustru var på plats och kan intyga att den överförfriskade kvinnan på allvar verkade vara attraherad.
Studie i förfall ur det Moulinska fotoalbumet. Den vänstra bilden föreställer mannen som min hustru träffade strax efter att han hade sopat mattan med Norges samlade poeter. Den i mitten är figuren som, till hennes förvåning, en sista gång såg tillräckligt bra ut för att bli stött på av en överförfriskad smålänning. Han som står till höger, den nutida versionen, har andra kvaliteter.
Sedan dess har jag vägrat att återvända till Tranås uteliv, även om där har arrangerats ett antal lovande klubbkvällar genom åren.
Precis som Babettes kan slå upp portarna på kanelbullens dag den 4 oktober och hävda att de är bäst i landet kan jag med gott samvete intala mig att jag fortfarande är attraktiv i Tranås. Så länge de inte ställer upp i tävlingen och så länge jag inte åker dit kan ingen säga emot oss. Om någon ändå skulle försöka snackar jag med lätthet omkull vederbörande. Jag är trots allt, så vitt jag vet, fortfarande Norges bästa poet.