Jag vill inte låta tjatig men det var något utomjordiskt vi upplevde den där lördagen i augusti. Regnet piskade, åskan dånade, blixtarna lyste upp himlen och Lasse sjöng för och med sin hemstad.
Jag tror att många av de tiotusentals som var där kan hålla med mig om att det var en upplevelse vi aldrig kommer att glömma. Just därför har jag faktiskt känt en liten sorg inför den här konsertsommaren.
Visst kommer det att bli en fantastisk sommarkväll på fältet när mina barndomsidoler Gyllene Tider hälsar på.
För att inte tala om när tonårskärlekens tonsättare Håkan Hellström kommer på besök.
Och jag har inte heller glömt studenttidens housedunk som kommer fylla stan när festivalen Bonfire återvänder.
Men känslan har ändå gnagt i mig. Den att magin Lasse skapade på Stångebro var något annat. Något som bara en Linköpingsson kan skapa när han sjunger till alla dem som känner sig hemma i hans texter.
Därför skriver jag nu med ett stort leende på läpparna: Lasse kommer tillbaka. Den 27 oktober blir det fest i Linköping igen.
Den här gången kommer han inte att spela under bar himmel. Det är såklart skönt. Min mobil behöver inte utsättas för extrem fukt och jag kommer inte behöva slänga några leriga joggingskor. Men samtidigt var också vädernerven en del av den där känslan. Att vi alla stod dyblöta och väntade tålmodigt för att sedan få njuta.
Nu känner jag mig förväntansfull över vad som kan hända när en fullsatt Saab arena tar emot Linköpingssonen. När jag nyligen pratade med Visit Linköpings avgående vd Johan Rustan berättade han om invigningen av det som då hette Cloetta center. Winnerbäck spelade där inför 10 700 personer.
Det är arenans publikrekord som fortfarande står sig. Nu hoppas jag att Johan Rustan och hans kollegor klämmer in så många platser som bara går inför höstens konsert. Så slår vi rekordet och skapar ny magi tillsammans.