När Kurt Cobain dog i april 1994 tog han en hel genre med sig. Den sista spiken slog Soundgarden i kistan när de upplöstes tre år senare. Men innan dess hann den dra mattan under fötterna för en lång era av hårsprej, spandex och gitarrsolon.
När 1900-talet närmades sig slutet genomled skivbutikernas rockhyllor en identitetskris. Grungevågen hade några år tidigare svept 80-talets tuperade kajalband ut till havs, men det dröjde inte länge innan bara dyningar fanns kvar.
Västvärldens samlade gitarrister hängde yrvaket tillbaka sina farsors flanellskjortor i garderoben och undrade vart de skulle ta vägen nu. Tillbaka till androgyn extravagans? Den stora massan gjorde tvärtom. Tiden var kommen för en testosteronstinn musikavart: Nu metal.
Med kepsen bak och fram och gitarrerna i knähöjd kom en genre som redan från början var avskydd av den goda smakens försvarare. Men de som älskade den var desto fler.
För 25 år sedan var genren på sin topp och den ökända amerikanska jättefestivalen Woodstock 1999 hade redan på planeringsstadiet en ambition om tung slagsida åt nu metal. Ozzy Osborne hade haft bättre framförhållning och bokat flera av de hetaste akterna till sin Ozzfest-turné som pågick samtidigt, men Limp Bizkit lyckades Woodstock-arrangörerna lägga vantarna på och de var stora dragplåster.
Fred Durst och hans Limp Bizkit var het skit 1999. Het skit var också ett påtagligt problem i den gassande solen på Woodstock 1999:s festivalområde när avloppen saboterades av besökare på jakt efter vattenledningar för svalka.
När Limp Bizkit klev på scenen under den näst sista festivaldagen kokade det i publiken. Solen stekte asfalten där hundratusentals personer hade samlats och det rådde brist på både skugga, mat och vatten. Försäljare tog högre och högre priser för vattenflaskor i takt med att efterfrågan ökade. Arrangören hade sparat in på säkerhetspersonal och i avsaknad av övervakning kom fler och fler rapporter om vandalism, våld och sexuella övergrepp från de unga männen på området.
Limp Bizkits Fred Durst ser ut över publikhavet och frågar om de någon gång har vaknat och bestämt sig för att det är dags att slå sönder något? "Det här är en sådan dag", fortsätter han och bandet börjar spela låten "Break stuff". Det är precis vad publiken gör.
Kaos bröt ut på festivalområdet.
Kulmen av testosteronsnubberocken sker den lördagen 1999, när Limp Bizkit tonsätter ett upplopp för drivor av unga män.
Lika lätt är det att sätta fingret på när eran dör ut. Det är våren 2002, när TV3 visar "Wannabe". Dokusåpan, som ska ta fram ett nytt svenskt rockband, fullbordas i ensemblen Tribal Ink, frontade av Funky Dan Larsson. Tittare och publik uteblir.
När Dan Larsson och hans Tribal Ink klev in på nu metal-scenen hade den redan börjat lukta lite funky. Men smeknamnet hade han med sig hemifrån.
Men allt går i cykler och sedan några år tillbaka har den länge föraktade genren släppts in i värmen igen. I mellosmockan Smash Into Pieces har genrens estetik uppdaterats till 20-tal och hittat en publik både bland de som var med under millennieskiftet och hos deras barn. Om ett par veckor kommer de till Linköping som en del av Rix FM festival på Borggården. Men redan samma vecka slår de till med en helt egen festival – Smash fest i Örebro.
Vi som såg kaoset i realtid på MTV 1999 drar öronen åt oss. Ett kvarts sekel har passerat sedan en låttitel tände upploppsgnistan hos det sena 90-talets ynglingar. Nu är samma generation bjuden på en tillställning där både festival och huvudakt är döpta efter att slå sönder. Men inte nog med det. Festivalen kommer i två upplagor – en på kvällen för vuxna och en på eftermiddagen för barn.
Smash Into Pieces ser ofarliga ut på Skansens scen. Men deras unga publik har sina föräldrars vrede i blodet. Och de heter ju som de heter. Allt pekar mot att det kommer att gå åt pipsvängen innan sommaren är över.
Alla som har varit nära ett barn vet att det är den enda folkgruppen med sämre omdöme än unga män. Det är bäddat för katastrof.
Utöver ett antal band utlovas "some very special guests" under tillställningen på Frimis i Örebro. Vågar man hoppas på ett inhopp av Funky Dan Larsson innan ungarna sätter fyr på grannlänet?