Podcasten “Västgötapodden” har rönt enorma framgångar på topplistorna de senaste månaderna. Enligt egen utsago en podd där “fyra arbetskollegor för vidare en stark skaraborgsk humortradition och sprider den likt dynga över åkrarna.”
Podden i sig finns det inte så mycket att säga något om – den är mysig. Det är introjingeln som får mig att stanna upp. Det är faktiskt häpnadsväckande. En banjo trallar igång en rekordbonnig melodislinga som ackompanjeras av ett kuckeliku från en tupp. En övertydlig blinkning till generisk landsbygd.
Det finns ingenting i namnet “Västgötapodden” som tarvar en landsbygdsvinkel, men allt utanför Sveriges tre största städer har kommit att nyttjas på detta sätt. Samma banjo-spel och kuckeliku hade kunnat fronta en podd som hette Värmlandspodden, Smålandspodden eller Östgötapodden. En omslagsbild på en epa-traktor och lössnus.
Västgötapodden är inte ensam – exemplen i vår samtid är oräkneliga. Och det går hem! Leif och Billy som är någon slags norrländska landsortskillar, Ut i Bögda om Västgötaslätten eller instagramkontot Mjölbypartiet. En stor anledning till deras stora följarskara är anspelningarna på landsbygd, Volvo-romantik och däckburnande. Det är helt enkelt humormässigt gångbart att arbeta med en endimensionell landsbygdsstereotyp. Standup-komiker har om så gott som alla Sveriges städer dragit skämtet “är inte alla där kusiner?”.
Att det görs för att vinna humoristiska poänger är sedan gammalt. Men det har spridit sig bortom rimlighetens gränser. Att man är från en “liten landsort med epa-traktorer” har blivit ett lätt grepp att ta till för gemene man. Även för sådana som absolut inte kan påstå att de är det. Jag har mött människor från städer som Kristianstad som hävdat att dom varit från en håla. Jag har hört uttryck som “alla känner alla där” om städer som Umeå och Lund.
Jag har själv gjort mig skyldig. Under mitt livs enda år i Stockholm klämde jag ur mig att jag är från en liten håla i Östergötland (det vill säga Linköping) upp emot två hundra gånger. Helt befängt egentligen. Men jag är inte ensam! Alltför många uppvuxna utanför Sveriges tre största städer tenderar att skämta om sig själva som utbölingar som aldrig någonsin sett en tunnelbana. Det är en lättillgänglig identitet, om än en slapp sådan. För mig sprack det till slut när en snubbe från Storfors sa att jag hade för lite landsbygdscred för att säga ordet "bös".
Samtidigt handlar det såklart inte om vad man har rätt till och inte. För min del får vem som helst presentera sig med banjomusik, bygga gärdsgård och ha ett halmstrå i mungipan. Men genom att slå samman alla städer i ett sådant “landsbygdspaket” går man miste om de säregna kvaliteter de besitter. Där ska ingen skugga falla över Västgötapodden. Trots sin banjojingel gör de trots allt en rejäl insats för att bevara Västgötsk dialekt och lokalhistoria. När så många verkar definiera sin hembygd som endast “inte Stockholm” så behövs det.
Östergötland är i en tuff sits här. Med ortsnamn som Ödeshög och Mjölby hamnar landsortshålekortet nära till hands – där byar som uppländska Morgongåva får en hel paradisvibb bara på namnet. Men reducerar vi oss till kuckeliku går vi miste om våra egna nyanser. Tillsammans med landskap som Småland, Västergötland och Närke riskerar vi att bilda ett kollektivt bös. Så i den mån du kan: sjung en Theo-låt, plocka en blåklocka och krama en knölsvan. Så ska vi nog bevara något fint.