Varför minskar antalet lantbruk i Östergötland – i en tid då vi köper allt mer närodlat? Vad får de som är kvar att satsa vidare? Det är några av frågorna vi kommer ta upp i vår nya reportageserie "Ett år på lantbruk".
Familjen Carlsson på Herrsäter gård utanför Grebo driver ett av länets drygt 3 000 lantbruksföretag.
De har framtidstro, i dagarna investerar de stort i en toppmodern mjölkrobot, men varje dag kämpar de med de utmaningar som fått andra lantbruk att slå igen.
Det jag slogs mest av vid vårt första besök på gården, som ni kan läsa om på sidorna A12-13, var deras passion.
Vad de än gjorde, vad de än talade om, Jan, Anita, Sara och Erik, så gjorde de det med passion.
Att driva lantbruk är inget arbete, det är en livsstil.
– Nästan alla dagar är roliga dagar, sa Erik.
Redan där tror jag svaret på en av mina inledande frågor finns.
Många av de mindre lantbruken i Östergötland satsar vidare, inte för att bli rika utan för att de älskar lantbrukarlivet så.
De älskar att jobba hårt, som många entreprenörer gör, de älskar friheten, att planera och utveckla sitt eget, och de älskar landskapet, naturen, att vara på landet, långt ifrån stadslivet.
För rika blir de inte, de mindre gårdarna i Östergötland.
Sommarens torka, som många menar var den värsta sedan 1955, ökade svenskarnas intresse för svenskproducerade livsmedel. När Kantar Sifo, på uppdrag av Land Lantbruk, i höstas frågade oss konsumenter uppgav en av fem att man börjat köpa mer svenskt kött, mer svenska grönsaker och fler svenska matvaror. I en liknande undersökning, av Novus på uppdrag av Landshypotek Bank, svarade nio av tio att de är villiga att betala mer för svenskproducerad mat.
Att så stor del av det svenska folket står bakom det svenska lantbruket i en svår tid är en signal som är guld värd för alla ansatta lantbrukare.
Det ekonomiska värdet finns där förstås också men än så länge går det inte att jämföra med förlusten torkan gav. Speciellt inte nu är det varit tre torra somrar i rad.
Att sommarens intensiva nyhetsrapportering ökade medvetenheten hos vanligt folk, och fick fler att inse varifrån svensk mat faktiskt kommer, tror jag var den största vinsten för lantbruksrörelsen.
Bäst är förstås att besöka lantbruk och se med egna ögon.
Där hoppas jag att vår nya reportageserie ska bidra och ge fler insikter, och inblickar, i lantbrukarnas vardag.
För mig är det som att komma in i en helt ny värld.
Hela mitt liv har jag sett dem på distans här i Östergötland, så fort jag rört mig i länet har jag sett gårdarna, djuren, maskinerna, lantbrukarna, men jag har aldrig besökt ett lantbruk tidigare.
Så när jag stod där i Herrsäters ladugård, vid vårt första besök, var det som om någon placerat ut en bonde, som aldrig varit utanför sin gård, mitt på Times Square i New York.
Så främmande kände jag mig.
I huset jag växte upp i hade vi ändå en ladugård, där morfar och mormor en gång i tiden hade haft både kor, grisar och höns, men när vi bodde där fylldes de ytorna med bilar, motorcyklar, mopeder och cyklar.
Ändå fanns doften av ladugård där, bakom olje- och bensinångorna, så ibland drömde jag mig bort och såg morfars kossor där i stället för brorsans Puch Dakota.
Närmare än så har jag aldrig varit lantbruk.
Så det är med nyfikna ögon jag kommer att skildra livet på Herrsäter under året.
Hoppas ni hänger med – till att börja med till första avsnittet här.
Trevlig helg!