Vi befinner oss i matsalen hos Carlssons i Herrsäter och diskuterar framtidsfrågor för svensk lantbruk.
Runt bordet sitter Jan och Anita Carlsson och deras vuxna barn Sara och Erik. Tillsammans driver de Herrsäter gård, en knapp mil öster om Grebo.
Här är vi i den mörka Åtvidabergsskogen, med små markplättar i ett böljande landskap, fjärran från de platta stora fälten runt Linköping och västra delen av länet.
De senaste decennierna har gård efter gård tvingats slå igen i de här trakterna.
Carlssons på Herrsäter kämpar på, de brinner för sitt lantbruk, de jobbar tillsammans och de flesta dagarna på gården är roliga dagar.
– Vi älskar det här, det är därför vi håller på, säger Erik.
Men de senaste tre torra somrarna har frestat på ordentligt, berättar han.
– Ja i somras var det jättejobbigt. Det växte ingenting. Man fick bara se på när det som fanns torkade bort. Man blir stressad av det. Djuren finns ju där ändå och måste ha mat.
Jan fortsätter:
– Vädret och ekonomin påverkar mycket hur roligt det här är. I normala fall tar vi tre skördar gräs. Två bra och en tredje sådär. I år blev första 75-procentig, andra i stort sett noll och den tredje ganska bra. När det väl kom regn var det som att det fanns kraft kvar i marken till den tredje skörden.
Erik fyller i:
– Jag slog mark som aldrig har gått att slå tidigare för att den varit för sur, men nu gick den att köra på. Lite med livet som insats, eftersom den brukar vara för sank, men vi var tvungna att ta vara på varje strå vi såg. Men det finns förstås gårdar som blev betydligt mer drabbade än vi.
Innan Carlssons kom till Herrsäter 2013 drev de gård i Båtvik någon mil österut, dit Jan och hans föräldrar och syskon flyttade 1973.
Idag har Herrsäter 320 nötdjur, varav cirka 90 mjölkkor, och 2018 omsatte gården åtta miljoner kronor. De arrenderar av bland andra Statens fastighetsverk (f d Domänverket) och Baroniet Adelswärd. Gårdens huvudsakliga ben är mjölken, mejeriet, köttet och körningar åt andra gårdar.
Mjölken är störst, förra året såldes en miljon kilo mjölk.
– Inget ben är oviktigt. Tar man bort ett av dem så stjälper stolen, säger Erik.
Mängden vilt är, precis som vädret, en yttre faktor som påverkar verksamheten mycket.
– Vi har ett helt annat vilttryck jämfört med gårdarna närmare Linköping, berättar Erik. På vissa av våra marker äter djuren upp halva skörden.
Sara fortsätter:
– När vi flyttade hit 2013 var det inte alls lika mycket vilt som det är nu.
Jan är pessimistisk när det gäller viltets framfart.
– Jag tror inte det går att lösa hjorten med jakt, säger han. Det är för mycket. Vildsvinen är ännu värre, de förstör markerna. Jag tror vildsvinen kommer att vinna över lantbruket, de tar död på lantbruket i de här bygderna.
– Jakten skulle i alla fall kunna ta bort tillväxten, tror Erik.
Anita säger:
– Förr hölls ju trycket nere av stränga vintrar, men vi har inte haft en sträng vinter sedan vi flyttade hit 2013.
Erik tror att dikor (kor som diar i stället för att mjölkas) blir framtiden för lantbruken i Åtvidabergstrakten.
– Det kommer att vara viktigt att hålla eklandskapen öppna och ska den biologiska mångfalden bevaras så måste det finnas djur på markerna. Det går inte att sköta med maskiner, det kräver djur.
Än så länge är Herrsäter en mjölkgård och om några veckor installeras gårdens nya, toppmoderna mjölkrobot.
Då är vi tillbaka på gården – "Ett år på lantbruk" har bara börjat.