Larmet kom från en cyklande pojke på sju-åtta år som dök upp bakom en häck. Efter gick hans föräldrar. Han tjöt konstant, endast med uppehåll för att då och då hämta andan. Det var då Gubben gormade och ungen tvärtystnade.
Hade vi befunnit oss närmare föräldrarna kanske Gubben hade fått en utskällning. Ingen tillrättavisar ju numera andras ungar. Och inte de egna heller tydligen.
På ett hotell på Gran Canaria i våras sprang två ungar omkring och illvrålade på samma sätt i frukostsalen. Föräldrarna bredde lugnt lemon curd på sina frallor och tycktes totalt obekymrade över att deras glin nästan välte servitörerna i sina tjurrusningar mellan borden. Inte konstigt att barnfria hotell numera står högt i kurs. Det är fullt förståeligt att människor utan barn inte vill få känslan av att semestra mitt i Skara Sommarland eller äta frukost på Busfabriken.
LÄS OCKSÅ: "Barn måste lära sig att känna gränser"
På Facebook berättar en bekant om ett restaurangbesök där 5-åringen vid grannbordet krävde att få glass till middag. När servitören kom med köttbullar drämde han tallriken i golvet. Likaså när servitören, efter att ha sopat upp porslinsskärvor och mat, kom med pannkaka. Allt efter mammans inrådan.
”Jag ska ha glass!”, vrålade ungen. Och vid servitörens tredje vända fick han det. Varför tog inte föräldrarna ungen under armen och gick ut?
Jag vet att det finns barn med handikapp eller olika diagnoser som gör att de inte uppträder som andra. Det är inte om dem jag pratar här. Jag pratar om ungar vars föräldrar fullständigt har abdikerat, som idkar ”fri uppfostran” och låter sin avkomma bete sig hur som helst, oavsett om de förpestar för alla i omgivningen.
När blev det så här och varför? Att barn dikterar villkoren och flata vuxna bara suckar lätt och låter dem hållas.
Kanske för att en tillåtande atmosfär, till skillnad från forna tiders kadaverdisciplin, ska få dem att blomma och nå sin fulla potential.
I så fall, vart ska vi andra ta vägen under tiden?
Hur sjutton ska det gå för de här monsterungarna framöver? Vem ska stå ut med dem och vem ska en dag vilja anställa dem?
LÄS OCKSÅ: "Det är väldigt osvenskt att säga ifrån"
Kalla mig gammeldags ni. Kalla mig stofil. Men vilken vargflock, vilket schimpansgäng och vilken vanlig bondkattsmorsa som helst begriper att man inte kan låta ungarna ta befälet. Det finns i deras ryggmärg att situationen i så fall skulle bli ohållbar.
Därför utövar de sin kärleksfulla föräldramakt tills avkomman lärt sig vett. Det är inte att kränka, inte att inskränka, inte att hämma, inte att förtrycka eller förminska. Det är att visa vägen, eftersom man vill sina ungar det bästa. Det är att bädda för att andra av samma art ska stå ut med dem. Det är att älska dem.
Homo sapiens tycks ha förlorat den ryggradsinstinkten. Vilken tur då, att vi kan skyffla ungarna till dagis och skola och sedan skylla ungarnas respektlöshet på för få anställda och bristande rutiner.
Stackars arma ungar.