Svar på "Vad har hänt med det solidariska Sverige?" (16/1):

Signaturen "Pensionär" skrev häromdagen den bästa och mest eftertänksamma insändaren som jag har läst på länge. Jag instämmer i stort sett i allt, men i stycket om alliansfrihet är jag kanske mera övertygad om att denna är ett minne blott.

Det är dags för politiken att mera debattera frågorna kring vilket samhälle vi vill ha framöver. Jag är för individualism och personlig frihet. Detta samtidigt som jag anser att vi alla måste bidra positivt till "laget Sverige" om nationen ska fortsätta att vara ett välfärdsland som ligger i topp inom många områden. 

Ordet solidaritet har under idealismens era verkligen blivit ett skällsord. Det är lätt att bli kallad socialist, PK eller naiv och därmed inte värd att lyssna på om man tar ordet solidaritet i sin mun. Jag tror dock att de ökade klyftorna i samhället bidrar till att slita isär detsamma, men skillnader måste finnas. Frågan är bara hur, och hur stora incitamenten ska vara för de som anstränger sig. Ingen lätt fråga ...

Brottsförebyggande arbete måste få mera resurser! Det är klart att brottslingar ska sättas åt, men det måste vara bättre att satsa på barn och ungdomar så brottsrekryteringen minskar och att brott inte begås över huvud taget, eller? Forskning visar att bara hårdare straff inte hjälper. Till exempel USA har dödsstraff och 6–7 gånger flera mord /capita (om jag läser rätt).

Att styra ett samhälle är svårt, men de mjuka värdena måste upp till diskussion och vi väljare måste börja fundera på detta! Vill vi att våra barn och barnbarn växer upp i ett samhälle med: större klyftor, bara hårdare tag, mera motsättningar, förstörd miljö och dessutom en minskad tro på demokrati?