Vart är vi på väg i Sverige? Nu kan jag inte hålla tyst längre, blir så upprörd att jag får ont i magen. Vad har hänt med det solidariska och jämställda Sverige. Jag är en kvinna på 70 år, arbetat inom den sociala välfärden, varit politiskt intresserad, samlat in pengar till nödlidande och försökt att på bästa sätt stötta folkhemmet Sverige.
Men vart har solidariteten tagit vägen, de flesta tänker bara på sig själva och att få så mycket som möjligt i plånboken. Hur kan det ha blivit så att en vd i dag har cirka 70 industriarbetarlöner i årsinkomst. Det är inte många årtionden sedan det räckte med 10. Hur kan bankerna ha rätt att dela ut 90 miljarder kronor till sina ägare när skattebetalarna stöttade dem med miljarder under pandemin? Finns det ingen moral att i så fall betala tillbaka när de nu går med sådana vinster, på bekostnad av låntagarna som fått rejäla räntehöjningar. Vad händer i vårt samhälle när det blir så stora skillnader i levnadsförhållanden. Betänk att ingen kan mer än äta sig mätt och inte får man ta med sig en krona den dag man slutar andas.
Det skylls mycket på våra invandrare av den nuvarande regeringen, men vad skulle vi göra utan dem? Vem är det som i dag upprätthåller vård, omsorg, städ och restaurang? Och inte är det de som blivit miljardärer de senaste åren. Välfärden rustas ju ned för närvarande medan försvaret rustas upp. Jo, läget i världen är ansträngt, det håller jag nog med om. Men varför har Sverige lämnat sin alliansfrihet och rösterna om fred, dialog och nedrustning tystnat. Inte ens fredsorganisationerna får sitt årliga stöd längre av regeringen, trots att det knappt är kaffepengar de fått tidigare. Det har ändå haft stor betydelse för deras möjligheter att påverka och vara med i olika sammanhang.
Nästa sak som jag känner mig uppgiven inför är barnen och ungdomarna. Skolan är segregerad och alla har inte lika möjligheter till utbildning. Resurser dras ner, färre vuxna, färre fritidsgårdar och stöd till de som behöver det mest finns snart inte längre. Ser vi inte barnen som allas vår framtid? Det behövs inte bara föräldrar utan en hel by att fostra ett barn. Tänk om man kunde se samband med nedrustningen i våra förorter och gängkriminaliteten.
Det finns mycket mer att fundera över och jag blir smått uppgiven när jag hör politikerna tjafsa om småsaker och inte ha någon vision om framtiden eller ideologi som vill alla människors lika rätt och jämställdhet. Var tog tankarna om folkhemmet vägen – att alla ska med på resan och ha lika förutsättningar?
Så var det klimatet också ... det är skrämmande hur den hanteras av vår regering. För har vi ingen beboelig jord så spelar ju inget annat någon roll heller. Vi kan inte leva som om vi ägde över fyra jordklot och det är de rikaste i världen som står för mest utsläpp.
Vi, vanliga människor, pensionärer, barnfamiljer, arbetare, busschaufförer, vårdbiträden, ja, alla som sliter för att få vardagen att gå ihop. Vi behöver samla oss och protestera, säga ifrån och förvänta oss att våra politiker inser allvaret i vad som händer i vårt land. Vem ska ta fanan? Civilsamhällets kraft ska inte underskattas! Än har vi en demokrati och de är valda att förvalta alla människors intressen!
”Jag passerar bara en enda gång genom världen så låt mig då göra det goda och visa vänlighet nu. Låt mig inte avskräckas eller låta bli, för jag kommer aldrig mer här förbi”. (S Grellet)