Svar på nyhetsartikeln "Polisen oroad: Stallgården har blivit ett Christiania" (13/12):

I Corren redogörs för problemen på akutboendet Stallgården som nu utvecklats till en frizon för droger, prostitution och vapen. De omkringboende utsätts för brott och känner sig otrygga. De anställda är rädda, ensamarbete är förbjudet. Polisen lägger mycket resurser på boendet, ibland med utryckningar flera gånger om dagen. Gängkriminella har etablerats på platsen. Det beskrivs som svårt att förmå de boende till ett annat sorts liv. 

Hur har det kunna tillåtas bli så här? Gissningsvis är många boende livsstilskriminella, utan arbete och med uppehället ytterst betalt av skattemedel. Med uppehället garanterat och med full frihet att disponera dygnets timmar, inklusive till brottslig verksamhet, är det inte så märkligt att de boendes vilja till ett annat sorts liv är obefintlig. Deras rättigheter är säkert fastställda i lagar och regler.

Men med denna ordning befäster, betalar och vidmakthåller samhället bara de boendes elände i ett kriminellt utanförskap. Att hänvisa till personlig integritet och rätt att välja livsstil är under de förhållanden som råder att göra både de boende och samhället en otjänst. 
Är det verkligen rimligt att alltid ha rätt att välja bort erbjudanden om hjälp till ett liv utan kriminalitet? Vilka krav på motprestationer har de boende på Stallgården för att få det stöd de får? Hur kontrolleras de motprestationerna i så fall? Eller finns det över huvud taget inga krav på motprestationer i form av kontroller, inställelser, dagliga rutiner med mera? Har vårt samhälle helt kapitulerat? Vem kan svara på de frågorna?