Svar på "Vem lyssnar på våra unga som mår dåligt?" (31/8):

Jag önskar att jag inte kände en stor igenkänning på insändaren med signaturen "MIHA". 

Vårt barn berättade att vid besök hos en samtalskontakt (landstingsanslutet) här i Linköping så trycktes det hårt på att hon säkert förträngt minnen från saker som hänt i hemmet. Hon svarade flera gånger att så inte är fallet. Det var andra saker utanför hemmet som hon behövde stöd att bearbeta. Hon var väldigt klar med detta. Trots det så trycktes det flera gånger åter på att hon säkert varit utsatt i hemmet för något slags övergrepp. 

Hon valde till slut att avsluta denna kontakt som hon egentligen var i stort behov av. Hon valde då att inte berätta detta för oss direkt och hon är strax över myndighetsåldern, så vad kunde vi ha gjort? Jag hade nog i alla fall kontaktat stället och ifrågasatt deras beteende. 

Nu är hon så stark så hon stod emot dessa påtryckningar, men det finns de ungdomar/barn som inte har den kraften just då. Nog måste de och vi föräldrar kunna lita på att de får rätt stöd och hjälp och inte utsätts för, från vården, påhittade saker som planteras i deras minne. Tänk efter själv vilken oerhörd konsekvens det kan bli för alla inblandade. 

Den som inte mår bra behöver rätt stöd, bra samtal som leder framåt så de ser världen lite ljusare igen. De ska inte utsättas för mörker som någon "duktig" samtalskontakt försöker skapa. Självklart måste det anmälas om ett barn verkligen har utsatts för övergrepp, det får inte tros något annat. Men ju fler felanmälningar det görs, desto mindre trovärdiga anses de som har utsatts. Ett barn är och förblir ett för mycket! 

Var rädd om de verkliga proffs och duktiga medarbetarna som finns inom vården. Tyvärr behövs de mer än någonsin. Många arbetar i skymundan och andra tar åt sig berömmet, men när det inte blir rätt så skyfflas de fram i offentligheten. Fortsätt utbilda personalen av kunnigt folk så fler unga får den hjälp de verkligen behöver.