Vad gör sjukvården i dag för att se eller höra en ung person som kommer för att förklara hur de mår? Man börjar prata om oviktiga saker i deras liv, vänder på deras ord och får dem att bli tysta och eventuellt rädda.
Att sitta hos läkaren i dag kan kännas skrämmande då de har en makt över en som inte går att förklara. Om en ung person försöker förklara varför hen inte mår bra och varför hen behöver få hjälp så vill denne bli hörd och betrodd. Inte förhörd om ens familj, ens vänner och deras problem. Om jag går till en vårdinrättning vill jag få förståelse och en plan över vad som kan göras.
Vi lever i dag med psykisk ohälsa väldigt många av oss. Och fler kommer vi att bli om inte vården börjar att lyssna och se vad de har framför sig.
Vi som föräldrar ska inte behöva jaga, skälla eller bråka med vården för att se till att barnen får rätt hjälp. Eller ska det gå så långt att det är Svenska kyrkan som får ta hand om de som ingen ser eller hör?
Av egen erfarenhet har jag sparkat, gråtit och talat för min rätt att få hjälp. Och när jag nu ser unga människor gå igenom exakt samma helvete måste jag få reagera. Men vet inte hur, vet inte var jag ska börja? Jag vill inte se personer gå i år med smärta och bli totalt utmattade för att de inte orkar mer, för att deras kroppar inte orkar ge mer.
Det står att vi svenskar har rättigheter i vården och som människor. Men vården skiter fullkomligt i de möjligheter som finns för att få långsiktig bättre miljö och hälsa för våra yngre. Ja, ekonomi, jag vet att den biten spelar in, men en långsiktig plan blir i längden mer ekonomisk. Titta inte framför näsan, se vad ni har bortanför!
Jag lägger inte alla vårdinstanser i samma fack eller läkare, det finns helt magiska personer inom vården. Men nI är ovanliga och guld värda. Ni borde vara förebilder för de som inte vill se. Det är dags att öppna ögonen, se långsiktigt och ta hand om våra unga nu! För vem ska ta hand om nästa generation efter dem om inte de kan?