Svar på ledaren “Linköpings politiker är säkert rädda – gängen är ett demokratihot” (24/8):
Den kriminella dystopi som breder ut sig över Sverige, med verksamheter som använder sig utav barnsoldater, fortgår utan ett slut i sikte. Tvärtom är sanningen som polisen målar upp att allt fler, allt yngre ställer upp på gängens brutalt hänsynslösa uppdrag. Att göra skillnad genom att vistas i gängens miljöer, efter att ha läst om vad de är kapabla till, är skrämmande.
Vad borde politikerna göra, frågar sig ledaren? Är det inte farligt att förklara krig mot gängen på öppen gata? Nja, det är inte politikernas uppgift att möta våldet handgripligen. De är visionärer.
Det som debattören inte verkar förstå är att det i skuggan av kriget finns människor som gör rätt för sig, och människor som skulle vilja göra rätt för sig. Vem finns för dem? Vem finns där för mammorna och papporna som Medina sjunger om i ”När krutet har lagt sig”? Vem finns där nedanför balkongen?
Ulf Kristersson var där i gångtunneln; efter att en pappa blivit skjuten inför sin son på väg till simhallen. Han deltog i folksamlingen på plats som en medmänniska.
Magdalena Andersson följde med barn från Linköping till simhallen. Hon drar sig bevisligen inte för att besöka någon del av Sverige.
Något mindre ska vi inte förvänta oss av våra egna kommunala politiker, eller oss själva!
Politiker har ju lyckats just genom att samtala med människor, så det är precis vad de borde syssla med överallt. Likväl som de stolt går på mässor till nya stadsdelar, så som Djurgården, borde de också närvara efter att någon dött i gängens våld, så som i Berga. Det är inte för gängens skull, utan för alla andras; och det är något som vi alla behöver göra. Vi behöver alla gå utanför vår comfort zone och engagera oss – inte bara i våra egna hjärtefrågor. För de som i dag engagerar sig är nämligen för få. Vi behöver alla känna tragedin i det som sker på nära håll, och blicka framåt på det positiva.