Svar på "Varför ska man införa nya större elevgrupper?" (14/6):
Detta arbetssätt påstås vara väl förankrat i skolforskning, skriver Ann Sofie Bremer som svar på insändaren. Denna forskning finns inte att hitta, inte ens för de som efterfrågat den av Ann Sofie Bremer. En argumentation för arbetssättet påstås även vara att man undervisar på detta sätt framgångsrikt i Sölvesborg? Och i övriga Sverige då?
Höstens nya arbetssätt innebär följande, eleverna i åk 2 och 3 på Vasaskolan kommer inte längre ha en klasslärare utan sex stycken kommer vara inblandade i varje barns skolgång. Alla elever kommer att ha en mentor. Men huruvida mentorn kommer att träffa de elever denna ansvarar för är högst oklart. Vi pratar elever som är sju år som minst. Mentorn kommer ju undervisa andra klasser på dagarna och inte vara fullt tillgänglig. En sjuåring skriver inget mejl och bokar inte in ett möte med sin mentor senare i veckan, en sjuåring behöver någon där hela dagen, någon som man vet finns där. Det är trygghet för ett barn. Någon som ser denne och arbetar aktivt för en fin relation. Detta är inget som man gör med 84 elever samtidigt. Det faller fullkomligt platt på sin orimlighet. Allas elever – ingens ansvar. Vid föräldramötet frågades – vem ska vi kontakta om det är något ni behöver veta angående mitt barn. Första svaret blev – du kan mejla alla sex lärare. Jag tycker detta talar sitt tydliga språk angående hur ogenomtänkt detta arbetssätt är. Inte ens en riskanalys har skrivits fick vi veta när vi frågade! Märkligt, eller hur?
Det finns såklart många faktorer för en lyckad skolgång för alla barn, inte minst de med särskilda behov.
Alla elever mår bra av ramar, trygghet, regler, förutsägbarhet, begriplighet och igenkännande. Eleverna behöver känna trygghet i hur dagarna ser ut. Det behövs struktur och planering för att ge eleverna en lyckad skoltid och likaså för att ge lärarna en vettig arbetsmiljö. Vilken press att skapa relationer till 84 elever varje dag!
Eleverna på Vasaskolan ska delas in flera olika grupper, detta kommer givetvis väcka onödiga frågeställningar och oro hos eleverna när man gör det ofta och i olika konstellationer, varför är jag i samma grupp som den kompisen och inte den? Är vi de sämre och de andra bättre? Eller tvärtom? Måhända det är så länge sedan vi vuxna var barn så vi glömt själva kärnan i vad barn faktiskt behöver? Vasaskolans personalomsättning talar ett tydligt språk senaste åren, och även i år slutar en handfull rutinerade lärare. Kan det vara så att de inser orimligheten i detta arbetssätt som uppenbarligen inte tål att ifrågasättas?