Svar på "Vi har väntat på hjälp för vår dotter i över ett år" (11/3):

Tack “Uppgiven pappa” för din insändare, vi är många som sorgligt nog känner igen oss.

När vår dotter var nio år sökte vi hjälp på BUP Psykiatripartners för att hon en längre tid inte mått bra. Bedömningen blev misstanke om adhd. Väntan på neuropsykiatrisk utredning var lång. År då vår dotter kämpade, då vi föräldrar kämpade. Efter två år och fyra månader bad vi om en remiss för utredning på annan instans, enligt vår rätt till vårdval. Vi fick till svar “Vi skriver inte remisser”. Är det ens tillåtet att neka vårdval? Men då plötsligt fick vi i stället tid för en utredning. Den slutade efter ett halvår i bedömningen att vår dotter inte kunde ha adhd för att hon klarade skolan bra. Vilket läkaren som beslutade om utredning alltså visste redan tre år tidigare. 

Man skrev i utredningen att bedömningen skulle kunna omvärderas om skolan inte fungerade när kraven ökade senare under skolgången. Man ville alltså se först att hon misslyckades i skolan. Vi fick efter utredningen rekommendationer som för oss redan var självklara, som vi redan praktiserade. Vår dotter mådde i slutet av årskurs 6 acceptabelt och eftersom BUP-kontakten dittills hade tagit enormt mycket mer än den givit, valde vi att avsluta den. “Välkomna åter om ni behöver”. 

Ett år senare har vår dotter börjat högstadiet och vi är i precis den situation vi ville undvika. Vår dotter vill inte gå till skolan, hon orkar inte vara där hela dagar, hon har regredierat i självständighet och mår allt sämre. Detta trots att skolan varit väldigt tillmötesgående med stöd och anpassningar. Vi vände oss åter till BUP Psykiatripartners och bad om hjälp. Svaret blev: “Varför hör ni av er, ni ville ju avsluta kontakten?”. 

För att uppfylla kriterier för adhd ska barnet ha symtom i minst två miljöer (exempelvis hem, skola, fritid). På BUP Psykiatripartners bortser man tydligen från symtom på fritiden eller som utlöses av skolgången, men inte visar sig förrän när barnet kommer hem, exempelvis utmattning och humörsvängningar som påverkar mående, relationer och fritid. 

Detta är i allra högsta grad också en genusfråga, flickors symtom på adhd skiljer sig från pojkars, blir tydliga utanför familjen senare och uppmärksammas tidigare av föräldrar än av skola. Andelen kvinnor och män med adhd är lika stor, men flickor diagnostiseras i lägre utsträckning och senare. 

Jag vill hävda att det här förhållningssättet, utöver en individuell katastrof för flickan, innebär ineffektiv användning av skattemedel och från BUP Psykiatripartners sida, användning av resurser. Man låter flickorna kämpa tills de får omfattande samsjuklighet i form av ångest, depressioner, självskadebeteende, ätstörningar och förstås, inte längre fungerar i skolan. Vilket drabbar samhället i form av stort sjukvårdsbehov, behov av mer stöd i skolan, ofullständiga utbildningar, sjukskrivna föräldrar etcetera. 

Nu väljer vi att göra en ny utredning privat. Det kostar 30 000 kronor och mitt hjärta blöder för alla barn till föräldrar som inte privat kan bekosta den sjukvård deras barn behöver, men inte får i den offentliga sjukvården. 

"Väldigt, väldigt trött och ledsen mamma"

Svar från Psykiatripartners:

Inledningsvis skulle jag verkligen vilja beklaga att du och din familj har behövt kämpa på det sätt du beskriver samtidigt som ni upplevt att bemötandet från vår sida inte har varit som man kunnat förvänta sig. Det tar vi till oss och tar vidare hos oss. Det skiljer sig markant från den positiva upplevelsen ”Uppgiven pappa” beskrev här på insändarsidan tidigare, något vi behöver titta närmare på. Du får gärna kontakta mig direkt så vi kan prata vidare kring vården av din dotter. Generellt kan jag säga att det ibland finns svårigheter med diagnostisering utifrån att symptombilden inte är tydlig nog för att uppfylla alla kriterier för en NPF-diagnos. Oavsett diagnos ska vi ändå arbeta med de beteendeproblem och lidande som symptomen innebär för det enskilda barnet och familjen. 

Det är tydligt att det finns utmaningar, både nationellt och i Region Östergötland, med kompetensbrist, långa vårdköer och ojämlik vård. Det lyfter inte minst BUP vid Universitetssjukhuset i Linköping själva. Det måste bli bättre och förhoppningsvis kan vi vara med i den utvecklingen.

Anna Änges, verksamhetschef Psykiatripartners i Östergötland