Svar på "Barnskötare sa upp sig: Jag fullkomligt kokar av ilska – varför händer inget?" (17/2):
För snart ett år sedan sa jag upp mig som förskollärare i Linköpings kommun. All kraft var förbrukad. Nu mår jag bra, men hur mår alla som är kvar?
Tror ens beslutsfattarna själva på att det inte är pengar som ligger bakom vikariestoppet? Tror de att sjuktalen går ner när man ska täcka för varandra och aldrig får ta ut komptid i ledighet, bara pengar?
Dessutom kommer ju än mer tid gå till att pussla ihop dagarna, för i förtid uppgjorda scheman fungerar ju aldrig. Det vet alla som arbetat i verksamheten. Den person som står i tur att vid behov flyttas till en annan förskola kanske själv är sjuk eller ensam på sin avdelning. Då är det bara att börja om. Snacka om bortkastad arbetstid!
På tal om arbetskläder, jag vet att på åtminstone ett ställe ägnade administrativ personal sin dyrbara tid åt att klippa sönder skosnören. Varför då? Jo, för att personalen inte skulle frestas att använda arbetsskorna privat, snörena skulle bytas mot andra som det stod Linköpings kommun på.
Bortsett från den helt sjuka prioriteringen av arbetstid säger det en hel del om synen kommunen har på sin personal. Men har man valt att arbeta i Linköpings kommun är man knappast en självisk person som bara vill roffa åt sig, snarare självplågare. För barnens skull. Om nu administrativ personal hade tid att klippa snören kanske de kunde hjälp till i barngrupp i stället?
Känslan är att personal ses som outslitligt material man kan behandla hur som helst, inte människor. Och politiker bara fortsätter svamla på politikervis, samtidigt som absolut ingenting görs för att förbättra situationen på våra förskolor.
Om några veckor ska jag bli farmor, helt underbart! Sorgligt bara att man ska behöva förskräckas över hur mitt barnbarn kommer få ha det på förskolan.
All heder till kollegor som fortsätter kämpa där ute! Alla ansvariga politiker och höga tjänstemän, jag hoppas ni skäms. Men det är väl inte troligt.