Stort parti betyder inte rätt parti

Widar Andersson skriver i en krönika i Corren 5 december att det är bra att Sverige nu har tre stora partier som tillsammans lockar 70 procent av väljarna.

Skulle Widar vara lika tillfreds om det vore till exempel MP som hade 20 procent och inte SD, frågar sig skribenten.

Skulle Widar vara lika tillfreds om det vore till exempel MP som hade 20 procent och inte SD, frågar sig skribenten.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Insändare2020-12-10 07:43
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med andra ord att det är bra att Sverigedemokraterna har vuxit så kraftigt. S och M är ju sedan länge stora.

En förvånande slutsats från en S-krönikör. Resonemanget går ut på att stora partier per definition är bra, av just det skälet att de är stora. En bred väljarbas borgar för ett parti som inte låter sig dras iväg mot ytterligheter, menar Widar Andersson. 

De flesta har nog en annan tanke om politiken, där partiets ideologi och vilja är mer relevant än dess storlek. 

Man måste fråga sig vad Widars resonemang innebär i förlängningen. Ännu bättre vore väl i så fall att ett parti hade 70 procent av väljarna? Skulle Widar vara lika tillfreds om det vore till exempel MP som hade 20 procent och inte SD? 

Widar refererar uppskattande till en krönika av Richard Swartz i DN 2 december. Swartz skriver där om tillbakagången för de stora kristdemokratiska, liberala och socialdemokratiska partierna i Europa och vad det har kommit att innebära.

Den som bara läser Widars referat tror nog lätt att Swartz har kommit till en liknande slutsats. Men Widars text är lite lurig. Swartz oroar sig i själva verket för just det som Widar välkomnar, det vill säga att populistiska partier växer sig starka med hänvisning till ”folket”.

Två texter som väcker tankar. Frågan blir: Bör vi oroa oss för ett stort och inflytelserikt SD eller ett litet L eller MP?

För mig är svaret enkelt.