Svar på nyhetsartikeln "Claes-Görans kropp var full med cancer – fick bara värktabletter" (11/11):
Jag läste den sorgliga artikeln om Claes i lördagens Corren. Jag kan ju inte uttala mig om den vård, eller brist på, han fått. Det jag reagerar på är hur lättvindigt ansvariga kommer undan reporterns frågor genom att inte mindre än sju gånger hänvisa till att man inte kan gå in på ”individnivå”. Klart att man inte ska gå in på personligheter, men alltför ofta tycker jag att man använder denna klyscha när man inte kan, vill eller vågar svara. Den som myntade uttrycket ”jag kan inte gå in på det enskilda fallet” gav ett fantastiskt verktyg till alla som inte har kompetens eller vågar ta ansvar att svara. Anser att det används alltför flitigt av myndighetspersoner för att slippa stå för sina eller sina medarbetares handlingar.
Jag har senaste veckan passat på att lyssna på debatter och framför allt några poddar. I flera av dem diskuteras, framför allt regionernas, omättliga behov av mer pengar och mer personal. Alla som kommit till tals där pekar enhälligt på att det inte är pengar eller mer personal som behövs, utan kompetent ledning och struktur och det saknas i alltför många regioner. När inte allt blir som man tänkt tillsätter man en chef till.
Regionernas HR-avdelningar verkar inte ha fattat skillnaden mellan chef och ledare. En ledare måste kunna verksamheten och ha förtroende och respekt både uppifrån och underifrån. Chef och duktig ledare finns sällan i samma person!
Detta insåg det privata näringslivet för många år sedan. Man hade inte råd att ha inkompetent personal. Den begränsningen har ju inte stat, kommuner och regioner för de handskas med andras pengar, våra skattepengar.
Som exempel på helt otroligt tillsättande av administrativ personal så har region Uppsala 62, sextiotvå (!) kommunikatörer. Hur är det ens möjligt? Vi har brist på barnmorskor i Sverige sägs det. Nej, det har vi inte, men vi har brist på barnmorskor som förlöser barn. Om alla utbildade barnmorskor i arbetsför ålder arbetade i sitt yrke skulle de bara behöva förlösa två barn per månad var. De har i stället hamnat som administratörer, chefer, kommunikatörer och så vidare samt att många slutat. Det måste ju vara ett underbetyg till regionernas ledningsförmåga att inte se till att behålla den personal man utbildat för dyra pengar.
Borde inte den offentliga sektorn börja lära sig av privata näringslivet och betala för kompetent personal och göra sig av med overheadkostnader som inget tillför.
Lyssna gärna på podden Gröning och Blomgren. Efter några avsnitt undrar man om samhället har en framtid.