I tisdags dog Claes-Göran. Han blev 73 år.
– Så här får det bara inte gå till. Det är under all kritik.
Det säger Agneta Aldén. Hon och Claes, som han kallas av familjen, har varit skilda i många år. De har två söner och fyra barnbarn tillsammans.
Frågan som gnager hos familjen är varför ingen undersökte anledningen till att han hade så ont.
Jag träffar Claes son Johan Aldén och hans mamma Agneta Aldén, två veckor före Claes död. Tillsammans åker vi till Valthornsgatans vårdboende. Här har Claes bott sedan augusti 2019. Det är ett kommunalt boende där hälften av platserna riktar sig till människor med demens, den andra hälften har inriktningen psykiatri.
Claes var dement och led av beroendesjukdomen alkoholism. För cirka fyra år sedan klarade han inte av att bo i eget boende utan fick en lägenhet på vårdboendet.
Familjen beskriver Claes demens som mild.
– Det var inte så att vi inte kunde samtala med varandra. Det gjorde vi hela tiden, men han var lite glömsk, säger Agneta.
Han har varit skitig och ovårdad, rummet har varit ostädat och toaletten har varit en katastrof.
Johan Aldén
Son till Claes-Göran
När jag presenterar mig för Claes och berättar att jag kommer från Corren, ställer jag frågan om han vill att vi berättar om det som hänt honom.
– Det är jätteokej, svarar han.
Mellan gråtattackerna pratar han långsamt med sin son och sin före detta fru. I den här stunden verkar han helt klar.
Agneta och Johan beskriver Claes som en tidigare robust man. Den man vi nu träffar på vårdboendet är långt ifrån robust. Han sitter i sin rullstol med ytterjacka på sig.
Han fryser, han gråter och har så ont att han stönar och ropar till av smärta så snart någon råkar röra vid honom.
– Jag vill inte vara här, säger han.
Enligt familjen har Claes under årens lopp klagat väldigt över huvudvärk. Under det senaste året – kanske längre, tiden flyter ihop för familjen – har han klagat över värk i hela kroppen.
– Vi visste inte riktigt vad vi skulle tro. Vi är ju inte sjukvårdskunniga, han bor ju på ett boende för att få omvårdnad. Vi har litat på att de vet vad som ska göras, så det är klart att vi först tänkte att han kanske gnällde, säger sonen Johan.
Claes har fått vanliga värktabletter mot sin värk. Men så vitt familjen vet så har ingen undersökt varför Claes måste äta smärtstillande tabletter, som han enligt familjen fick dag ut och dag in.
För Johan och Agneta blev det uppenbart att värktabletterna inte räckte. Claes smärtor tilltog och han klagade allt oftare.
– Han ringde mig och bad att jag skulle köpa Bamyl, berättar Johan.
Enligt familjen förvärrades situationen under hösten. För några veckor sedan, när Claes ännu kunde gå för egen maskin, försökte han med våld få boendets sjuksköterska att ge honom medicin.
Det resulterade i att man ansåg att hans beteende förändrats och att han blivit aggressiv. Boendet anlitade en vakt från Securitas för att punktmarkera honom. Diskussioner fördes också kring huruvida han skulle flyttas till ett boende för mera utåtagerande personer. Men det hann aldrig bli något av det.
Johan Aldén sticker inte under stol med att hans pappa säkert inte varit den lättaste att ta hand om.
– Han har förmodligen varit en jobbig patient för personalen, det tror jag säkert. Men för den sakens skull kan man ju inte nonchalera honom utan borde i stället tagit reda på varför han behövde äta värkmedicin hela tiden.
Läkarna konstaterade då att han har metastaser i hela kroppen. I ryggraden, i levern, i lungorna och i huvudet.
Johan Aldén
Son till Claes-Göran
För några veckor sedan hittade Johan och Agneta Claes liggande dubbelvikt på en utesoffa utanför boendets entré. Han stönade och bad sin son Johan om hjälp. När Johan hjälpt sin pappa in i lägenheten frågade han personal om man inte ska ringa efter en ambulans.
Svaret han fick överraskade honom; "tycker ni att han är så dålig så får ni ringa själva."
Varför ringde ni inte själva efter en ambulans?
– Han fick en tablett så det blev lite bättre. Men vi tänkte förstås att han är på ett boende och de borde väl kunna ta hand om honom och veta vad man ska göra. Det var svårt för oss att avgöra det, säger Johan.
Några timmar efter att Johan och Agneta lämnat Claes på boendet, fick de besked om att han förts med ambulans till US i Linköping.
Där upptäckes att Claes hade blödande magsår och lunginflammation. Sedan hände allt fort. Familjen berättade för vården att Claes klagat på smärtor som inte riktigt verkade stämma med det som nu upptäckts. Därför blev han ordentligt undersökt.
– Läkarna konstaterade då att han har metastaser i hela kroppen. I ryggraden, i levern, i lungorna och i huvudet.
Det var för sent för behandling och när Claes var färdigvårdad på sjukhuset fick han åka tillbaka till sitt boende.
Varför såg inte ni i familjen till att Claes blev undersökt tidigare?
– Samma sak där, vi litar förstås på att boendet kan avgöra det bättre än vi. Vi kan inget om sjukvård och på boendet finns det både sjuksköterska och undersköterskor, säger Agneta Aldén.
Sönerna och Agneta är arga. De anser att boendet har nonchalerat Claes totalt. Framför allt gäller kritiken att man inte undersökt hans mående ordentligt. Men de är också kritiska till hanteringen av praktiska saker omkring honom.
– Han har varit skitig och ovårdad, rummet har varit ostädat och toaletten har varit en katastrof, säger Johan.
Han visar bilder på ett badrumsgolv med kissfläckar och intorkat bajs på toastolen.
– Det stank piss, man höll på att spy.
Situationen med den personliga hygienen blev bättre en kort tid före Claes död. Agneta berättar att det kom personal från ett närliggande boende och plötsligt var Claes duschad och rakad. Naglarna var klippta och rena och hans jacka som hon beskriver som väldigt smutsig, var ren och sängen bäddad.
Jag träffar Claes två gånger under loppet av en vecka och det är påtagligt att hans tillstånd snabbt försämrats. Nu får han smärtlindring men tycks ändå ha ont. Någon mat vill han inte ha.
Hans familj hittar honom gråtande på sitt rum varje gång de hälsar på och det gör de numer så gott som varje dag. Det de ser är att han sitter ensam i sin rullstol hela dagarna.
Han vill inte ligga i sängen. I stället vill han sitta i soffan, säger han. Men hans soffa finns inte längre kvar i lägenheten. Varken Johan eller Agneta vet vart den har tagit vägen. Så Claes blir sittande i sin rullstol och det konstateras att han drabbats av sittsår.
Vid mitt andra, och sista, besök står en stor fåtölj på plats. Claes vet inte varifrån den kommer och han har aldrig suttit i den.
Han vill ha sin soffa, säger han. Men nu har han fått hjälp med en dyna som ska underlätta för honom när han sitter i rullstolen.
Claes gråter och upprepar som ett mantra; jag vill inte vara här, jag vill inte vara här. Tre gånger har han också rymt från boendet, men det var innan han blev så här sjuk.
Varför har inte ni i familjen flyttat honom, om det är det han vill?
– Jag har framfört det, men hans gode man, har sagt att han har det bra här, säger Agneta.
Claes bodde tidigare några år i Helsingborg och vill åka dit igen. Johan säger att han förstås kan köra sin pappa dit. Men vi som är där inser att det inte kommer att gå. Att Claes skulle orka med en så lång resa är inte realistiskt.
Han är trött och har ont.
När han vill röka, orkar han inte dra inåt och cigarillen slocknar gång efter gång.
– Nej, det går inte säger han och gråten kommer. Huvudet hänger.
Agneta smeker honom över kinden och håret. Hon berättar om barnbarnet som går på hockeygymnasiet i Västervik och som gjort ett mål i en viktig match.
– Så stolta vi kan vara, säger hon och han svarar knappt hörbart; "ja det är vi".
Med tanke på hur dåligt Claes mådde den sista tiden var en flytt inte heller realistisk. Det enda familjen ville fokusera på under Claes sista tid i livet var att han skulle känna sig trygg och slippa ångest och oro.
När Claes dog hann familjen ta farväl och sonen Johan satt med sin pappa till slutet.
Familjen gör ingen hemlighet av att kommunikationen mellan familjen och den gode mannen inte varit bra och att det har varit svårt att samarbeta kring Claes.
God man är en hjälpinsats som beviljas när en person inte har någon annan till hjälp. Enligt domar från tingsrätten och hovrätten framgår att det var Överförmyndaren i Linköpings kommun som ansökte om god man för Claes. Det framgår av tingsrättsdomen att ett sådant beslut i vanliga fall kräver att huvudmannen, det vill säga Claes, måste samtycka. Men i det här fallet har tingsrätten "genom utredningar i ärendet, bland annat läkarintyg" tagit beslutet att hans hälsotillstånd är sådant att "kravet på samtycke kan efterges". Det betyder att Claes själv inte behövde godkänna det. Claes överklagade tingsrättens beslut till hovrätten och i överklagan framgår att han hellre vill ha en av sina söner som god man. Hovrätten avslog hans överklagan.
I en god mans uppdrag ingår flera delar, ett av dem kallas "sörja för person". På Sveriges domstolars hemsida kan man läsa: ”Sörja för person avser att tillse att den sociala situationen fungerar på ett tillfredsställande sätt, exempelvis genom personlig kontakt med huvudmannen, dennes anhöriga och eventuell vårdpersonal".
Claes gode man avböjer att svara på frågor och hänvisar till sekretessen.
Men jag frågar om din insats. Har du skött din uppgift; att sörja för hans person?
– Ja, jag anser att jag skött mitt uppdrag som jag ska, säger hon.
Det är kommunen som driver Valthornsgatans vårdboende. På boendets hemsida står: "Vårt mål är även att du ska få en meningsfull vardag, social samvaro, kunna vara ute och njuta av fint väder och få möjlighet att delta i olika aktiviteter och utflykter...Chef, sjuksköterska, samordnare och vårdpersonal, utgår ifrån varje enskild boendes behov och önskemål".
Man kan också läsa att varje boende ska ha en kontaktperson. Det är en person som ska vara den boendes ombud och föra personens önskemål och behov till de andra medarbetarna. Tanken är också att den personen ska hålla kontakt med närstående.
Familjen känner inte till vem som är Claes kontaktperson eller om han ens hade någon.
– Ingen aning, det har ändrats så många gånger, säger Agneta.
Valthornsgatans chef Mattias Tuvesson vill inte svara på några frågor som rör den vård och omsorg Claes har fått. Han hänvisar i stället till Claes gode man och till sin egen chef på Leanlink, Lise-Lotte Löfgren.
Tillsammans med Leanlinks kommunikatör, Amir Tajik svarar hon på Correns frågor.
– Vi välkomnar att man granskar vår verksamhet och vi kan på generell nivå ge vår bild. Men vi kan omöjligt uttala i enskilda fall och vi är måna om att våra brukare ska vara trygga och att ni respekterar deras rätt till personlig integritet. Vad vi får säga är tydligt reglerat i lagen, säger Lise-Lotte Löfgren, ansvarig för äldre- och vårdboende inom Leanlink. Några svar på våra frågor om Claes sista tid i livet kommer vi inte att få.
Hur kan en sådan här sak hända på ett boende?
– Den frågan hamnar på individnivå eftersom man refererar till situationen och det leder till att det blir på individstatus. Vi hade kunnat svara hur det är generellt i Linköping men du frågar utifrån den här historien, säger Leanlinks kommunikatör, Amir Tajik.
Självklart frågar jag utifrån vad som hänt på ett särskilt boende, det är väl där ansvaret ligger, inte hos andra boenden i kommunen. Min fråga gäller boendets ansvar för den uppkomna situationen?
– Då landar vi i att det refererar till individen, säger Amir Tajik.
Men om frågan gällde hur ett boende agerat, så är det ju inget som handlar om personen?
– Men det blir ett refererande till individnivå och det kan vi inte uttala oss om, säger Lise-lotte Löfgren.
Saker som händer på ett boende händer på individnivå, hur ska ansvar kunna utkrävas, från i det här fallet ett vårdboende, om man inte får ställa frågor kring boendets agerande?
– Saker som händer en individ kan vi inte prata offentligt om.
Även om frågorna inte gäller personen utan boendets hantering av en situation?
– Vi kan svara generellt vad som händer på ett boende men inte på individnivå.
När det gäller frågan om kontaktperson, säger Lise-lott Löfgren att varje person på Leanlinks boende har en utsedd kontaktperson och tillägger att det också ska finnas en vice kontaktperson.
Att familjen inte känner till någon kontaktperson kommenterar inte Lise-lott Löfgren.
På kvällen, tisdagen 7 november, dog Claes-Göran Aldén. Han blev 73 år.
