Svar på "Var finns föräldrarna till våra motorburna unga?" (28/9):
På en sträcka av en mil från stan till landet där vi bor finns det 16 ställen att köra åt sidan för att släppa fram trafiken, i stället ligger de och bromsar med en svans av 30–40 bilar efter sig.
Nu ska de få en ”bonus” att få köra i 40 km/tim i stället för 30 km/tim, vilket gör att bakomvarande trafikanter får svårare att köra om när det är lång kö. Plombera växellådorna och ge dryga böter om de bryts.
Obligatorisk nummerskylt bak? Det skulle underlätta att rapportera betydligt fler till polisen. Som det nu är har man ingen möjlighet till det om man inte väljer att köra om dem, sitta med huvudet bakåtvänt och anteckna samtidigt.
De som passerar i vårt område hörs lång väg innan man ens ser dem och efter att de passerat ut på större väg, dunkamusik och högt ljud från avgassystem och motorer. Jag gissar att när de svänger upp på uppfarten hemma så smygs det lugnt. Detta skenheliga beteende speglar sig i att störd allmänhet inte får någon förståelse från föräldrar, utan det är hela tiden ”mitt barn gör inget fel”. Någon vettig dialog går inte att få till, jag har gett upp.
Polisen har varit trevliga och eniga med oss, men kan inte göra så mycket då det är svårt att fånga marodörerna med ”fingrarna i syltburken”. Vilket marodörerna är mycket väl medvetna om.
Några exempel på ”dialoger”: Barnen tycker att vi har ”trakasserat dem”, ”har dåligt isolerat hus” med mera, utan att reflektera det minsta över vad de själva gör. Föräldrar som tycker ”ni får väl flytta då”, ”polisen är trötta på er som anmäler”, ”kan inte säga till min sons kamrater”, som själva kör förbi med bil och stör efter att grannar anmärkt på deras barns framfart.
Det går inte att dalta längre med dessa omogna barn bakom ratten, det finns inget konsekvenstänk alls. Jag vill inte möta dem i trafiken. Föräldrarna tycker säkert att det gör det, för då slipper man köra omkring med dem till skola och aktiviteter, slipper ha högljudda ungdomar med kamrater hemma och så vidare.
Föräldrar, ta det ansvar som faktiskt är ert. Prata allvar med barnen om konsekvenserna av deras omogna beteende. Som det sett ut de senaste åren har de inte något som helst berättigande i mitt liv, i alla fall inte så här långt.