Svar på ledarkrönikan "När alla förväntar sig att någon annan ska göra allt" (11/2):
Edvard Hollertz skrev i sin ledarkrönika att det krävs en by för att uppfostra ett barn. På 1940–50-talen var jag barn i en liten by på landet med 400 invånare.
Det var en by där ett barn kunde växa upp i trygghet och finna former för leklust och äventyr under barnaåren. Det var en by där alla gick till en gemensam skola. Det var en by där människor träffades på arbetsplatser och i affärer. Det var en by där barn och vuxna kände varandra och där man tog ansvar för andras barn.
Från 1963 och fyrtiotre år framåt var jag högstadielärare i en skola i vår kommun. Det var en skola för ortens alla barn. Det var en skola med fullt utrustade laborationssalar i alla NO-ämnen, fyllda bokhyllor i svenska och SO-ämnen och eget bibliotek. Det var en skola med väl utrustad trä-, textil- och metallslöjdsal och tillika bildsal, musiksal och hemkunskapssal. Där fanns en stor idrottshall och fotbollsplan med löparbana och all utrustning för idrottslig verksamhet. Där fanns klasser för dem som hade svårt att vistas i stora sammanhang eller behövde extra stöd. Skolan hade också egen sjuksköterska, läkare (vissa dagar), psykolog, kurator, syokonsulent och elevstödjare för rastverksamhet. Och inte minst vaktmästare, städare och måltidspersonal, från byn, som eleverna kände och respekterade. Sen kom den stora upphandlingen och splittrade allt.
Där fanns läroböcker till alla elever för läxläsning och god överblick över kursernas innehåll. Det var en stor skola med alla dess för- och nackdelar, men det var en skola där byns/stadsdelens barn möttes varje dag och där alla barn (årskurs 1–9) och tillika föräldrar, såg och hörde varandra under den gemensamma skolavslutningen – underskattad men viktig.
Det var också en skola med många valmöjligheter, men inom skolans ram.
Men plötsligt kunde vi inte längre nöja oss med de valen. Det öppnades andra skolor med nya inriktningar. Skolor som lockade till sig elever med massiv reklam – visserligen längre bort, men ändå.
Så började den stora barnaflytten. Den som slog sönder byn/stadsdelens gemenskap och fjärmade människor från varandra. Den som är en del i dagens stora segregation. Men den stora skolan, som en gång hade sex paralleller, finns fortfarande kvar. Där går det numera två klasser per årskurs och har alltså plats för många fler elever. Så är det nog på flera skolor i vår stad: Linghem, Kärna, Ljungsbro, Kungsberget med flera.
Vi kan aldrig få tillbaka det lilla samhället, som fungerade så väl på 1940–50-talen, men det kanske finns andra lösningar. Skolan är ett första steg. Skolan är den nya generationens gemensamma mötesplats. I en närliggande skola träffar man byns/stadsdelens andra barn och kan etablera kontakter över sociala gränser – en grund för det goda livet. Så som det är menat med Grundskolan.
Det finns alltså fortfarande möjligheter. Närliggande skolor, som väntar på barn. Men det fordras politisk vilja och modiga föräldrar.
Det krävs en by för att uppfostra ett barn.