Vi lägger en svår vecka bakom oss. Den inleddes med en kraftig jordbävning i Turkiet och Syrien. De döda räknas i tiotusentals. Några dagar senare, i torsdags, kom rapporter om att Ryssland har inlett en offensiv i östra Ukraina. Och ungefär samtidigt meddelade EU:s klimatövervakningstjänst att ett rekordlitet istäcke har noterats i havet runt Arktis i januari.
Inom Sverige har det inte heller varit särskilt upplyftande. Idén om den starka staten krossas alltmer av gängbrottsligheten. I onsdags attackerades en av Kriminalvårdens transporter vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Två beväpnade män fritog en 20-åring dömd för mordförsök.
Grövre våld blir allt vanligare. Graden av tillvänjning i samhället förskräcker. Efter en skjutning i Majelden i Linköping i början av månaden sade boende till SVT att skjutningar har blivit vardagsmat.
Lika oroande är uppgifterna från Botkyrka i Stockholms län om att gängkriminella som löst medlemskap i Socialdemokraterna ska ha varit delaktiga i att kuppa bort ett S-kommunalråd på ett medlemsmöte. Följdfrågan blir om det finns fler kommuner där det väljs fram politiker som kan stå i tacksamhetsskuld till kriminella gäng. Det minskande antalet medlemmar i partierna gör det demokratiska systemet sårbart för den här typen av kupper.
Klimatförändringar, krig i Europa och ett växande gangstersamhälle kan få de flesta att tappa tron på framtiden. Men under en lunchträff i ett östgötskt församlingshem i veckan tändes dock lite hopp. Kyrkoherden, som uppmanade publiken att stödja hjälparbetet i Turkiet och Syrien, sade det som ofta hörs från hjälporganisationer: ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Och det är en inställning som gör de stora problemen både hanterbara mänskligt och möjliga att vända.
För vi har alla ett ansvar. Det är slutligen upp till var och en av oss att göra vad vi kan – både när det gäller att hantera stora globala problem som klimatförändringar och att bekämpa lokala problem som en växande kriminalitet.
Inte för att vem som helst ska försöka stoppa skjutningar. Men alla kan i sin vardag markera vad som är rätt och fel.
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Och den kriminalitet vi i dag ser växa fram lär i någon grad kunna bero på att många inte bryr sig, orkar eller vågar markera vad som är rätt eller fel. När ungdomar kan planka på tåg, sitta med fötterna på sätet i bussar och vara oförskämda mot omgivningen utan att någon säger ifrån sätts bilden av ett samhälle som vacklar.
I en debattartikel i Corren för en vecka sedan berörde barnläkaren Johnny Ludvigsson detta utifrån ett aktuellt fall: ”Nyligen blev en lärare av med jobbet för att inte ha använt sig av så kallad ’låg-affektivt bemötande’ mot en elev som vägrade lyda i klassen och i stället indirekt mordhotade läraren. Absurt, men en trend i samhället att barn ska få allt större frihet. Frånvaro av gränser kan bidra till det drogmissbruk som utgör grunden för droghandel, och föreställningen att svensk kultur inte tillåter gränssättning i sin tur till att 15-åringar skjuter och skjuts.”
Att det krävs gränser och att vi alla har ett ansvar för att de upprätthålls uttrycks dock sällan. I stället är det politiska beslut och myndighetspersoner som förväntas stå för de tydligaste gränsdragningarna.
Ett talande exempel gavs för ett par månader sedan i en östgötsk samlingslokal där kommunen bjöd in till medborgardialog. På mötet sade en man att kommunen borde hålla bättre koll i villaområdet där han bor. Orsaken var att det kördes för fort och vårdslöst.
Till slut brast det för en lokalpolitiker. Han reste sig upp, högröd i ansiktet och sade att man faktiskt kan prata med sina grannar. Kommunen kan inte sköta allt. Och om vi inte klarar av att tala med våra medmänniskor om att de kör för fort utan måste ha offentliganställda för det väntar oss ett övervakningssamhälle.
De där förmanande orden har en samhällsförändrande kraft. Vi bör alla agera för att få det samhälle vi vill ha.
Ingen kan göra allt, men vi kan alla göra något. Det kan vara att markera mot den som kastar skräp på gatan, skänka pengar till hjälporganisationer eller köpa klimatsmarta svenska livsmedel. Det kan även vara att gå med i hemvärnet eller ett politiskt parti. Det är sådana handlingar som när de utförs av många förändrar världen till det bättre.
Vi har alla en möjlighet att göra framtidsutsikterna ljusare, särskilt en dyster vecka i februari.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning