Svar på nyhetsartikeln "Rage room – terapi eller bara en kul grej?" (14/2):
Ilska är ju oftast omedelbar, för stunden. Förstår tanken – förr kunde man gå ut till vedbacken och hugga ved så stickorna rök. Om maten i grytan brändes vid, svor nog husmor och slamrade hårt med spisringarna.
För den som i dag behöver få ut gamla, instängda aggressioner finns ju, som Mergin säger, möjlighet att göra det till exempel i boxningslokal eller på andra sätt.
Att stampa och skrika är väl okej. Att lära barn att hantera ilska fungerar bäst efter att de lugnat ner sig. Att gå till en lokal för att medvetet slå sönder olika saker är något helt annat. För att njuta av ljudet när allt krossas till smulor?
Effekten/signalen till den berörde och allmänheten blir omvänd och förstärker det negativa.
Det jag reagerat starkast på är: Hur är det möjligt att Hulje (?) och andra skänker saker för detta ändamål. Enligt fotona blir det mesta krossat i smulor och elektroniken ihopvriden. Att sortera detta blir ett grannlaga arbete. En kvalificerad gissning är att det mesta sopas/skyfflas ner i säckar.
Som 40-talist fick jag lära mig att allt som vi har skall vi vara rädda om och ofta går att återanvända på annat sätt. Sortering, varför och hur, fick jag kunskap om i Botkyrka kommun redan på 1970-talet.
Att göra så här känns som att det är mig och alla andra "sorterare/återvinnare" ni stampar på.