Svar på debattartikeln "Samarbete mellan offentlig och privat vård kan skapa ordning" (28/6):
Tack, Carlos V. för din balanserade artikel om privat och offentlig vård!
Diskussionen om privata alternativ inom vård, skola och omsorg går ofta snett och berör sällan grundproblemen. De skandaler som varit sedan privata aktörer släppts in i dessa verksamheter, har ju inte bara pekat ut de privata, utan minst lika ofta de offentligt drivna. Grundproblemet är ju att regelverken inte varit tillräckligt genomarbetade, utan i många fall svaga och med luckor, vilket gjort att man kunnat underbemanna, inte uppfyllt villkoren eller skaffa sig otillbörlig vinst.
Religiösa friskolor har tillåtits, vilka knappast kan garantera en objektiv religionsundervisning. Kontrollsidan (IVO och Skolverket) har varit för svag och konsekvenserna för milda om man bryter mot reglerna.
En sida som sällan nämns i diskussionen om vinster i välfärden är att redan idag går stora delar av våra skattepengar till privata bolag. Vem bygger våra sjukhus, vårdinrättningar och skolor? Vem säljer inredning, maskiner och förser sjukvården med hjälp- och läkemedel? Det är nästan 100 % privata bolag från vilka det offentliga köper dessa tjänster.
Landstingen infördes 1862 och har inneburit mycket positivt mot hur vården fungerade innan. Dock har vi fortfarande ingen jämlik vård vare sig i de olika regionerna eller i samma region. Att inskränka och förbjuda privata aktörer är inte vägen framåt. Vem som driver en verksamhet är i sig egentligen ointressant, bara regler följs, målen uppnås och att det är transparens i verksamheten – konkurrens är bra. Regelverken måste förtydligas, kontrollen över hur de följs skärpas, ev överskott måste i första hand gå tillbaka till verksamheten.
Min mamma vårdades på ett privatägt demensboende, som samarbetade med en privat vårdcentral. Det fungerade alldeles utmärkt och i bra dialog.
Vill vi att katten ska fånga möss, kvittar det väl om den är vit, svart eller grå, bara jobbet blir gjort. Eller?