Svar på debattartikeln "(S): Vi står fast vid en jämlik och rättvis vård" (22/6):

Jag har jobbat som läkare i Sverige i 30 år, varav 19 inom den offentliga vården och 11 som privatpraktiserande specialist med avtal med regionen, och kan inte låta bli att reagera på den negativa generalisering som Kaisa Karro, Lena Micko, Eva Andersson och Annsofi Ramevik gör i Corren 22/6 om privat vård. 

Huvudanledningen till att jag började jobba privat var möjligheten att kunna utnyttja den läkarutbildning jag fick i Guatemala och de 7 år av specialistutbildning jag fick i Sverige för att ägna mig huvudsakligen åt patientvård. Som jag skrev till mina kollegor på kardiologen när jag lämnade kliniken 2013, så har jag aldrig haft ambitioner om att bli chef, att enbart ägna mig åt forskning eller att syssla med bara ett smalt fält inom hjärtsjukdomar. Jag ville använda bredden av den kompetens jag fick i Guatemala och i Sverige för att träffa och försöka hjälpa patienter, framför allt i dessa tider då medicin i allmänhet och kardiologi i synnerhet har blivit ännu mer specialiserad. Jag är övertygad om att allmänna specialister behövs för att hjälpa patienter, stödja primärvården och avlasta slutenvården, och så länge detta gap kvarstår eller ökar kommer krisen att fortsätta.

Jag undrar vad påståendet att ”det är allmänt känt att privatiseringar genom vårdval driver upp kostnader och leder till en fragmenterad vård med ökade risker för patienterna” grundar sig på. Min egen erfarenhet är att privat vård inom ramen för ersättningsetableringar är mycket kostnadseffektiv och jag skulle välkomna en jämförelse med offentlig vård innan man påstår motsatsen. Vården är till och med mindre fragmenterad, mina patienter träffar alltid mig och att remittera patienter till olika åtgärder eller undersökningar tillhör själva vården. Att journalsystem är olika beror på andra faktorer som man inte råder på, till och med olika regioner inom den offentliga vården har olika journalsystem.

Det är en självklarhet att regionens rutiner för att kontrollera och följa upp avtal med privata vårdgivare måste skärpas. Det är oacceptabelt att felaktiga utbetalningar sker och att skattepengar avsedda för vård missbrukas. Lika självklart som att man inom offentligt finansierad vård inte skulle anställa eller behålla vårdpersonal som exempelvis läser andras journaler utan att ha en vårdrelation, arbetar under alkoholpåverkan eller slösar med skattemedel. Att misstänkliggöra privata vårdgivare och generalisera enskilda beteenden utan att överhuvudtaget nämna de positiva effekter och fördelar som valmöjligheter erbjuder kan vara en politisk strategi som kan ge viss utdelning, men det är inte hela sanningen om man värnar för den som är patient. Det är också respektlös mot personalen i regionen som ansvarar för vår ersättning. Ersättning som är lagstiftad och lika för varje privat etablerade specialist i hela landet.

Avskaffandet av privata alternativ som har avtal med regionerna kan leda till vård som endast de som har plånbok kan unna sig, raka motsatsen till vad författarna avslutar sin artikel med, samtidigt som den offentliga vården skulle bli mer överbelastad.

Man kan skapa ordning och reda i vården genom ett positivt och respektfullt samarbete mellan offentlig och privat vård, något som skulle inte bara bekämpa välfärdsbrott och stärka personalen som författarna framför, utan först och främst för att stärka patienterna och deras rätt att få vård. Jag är inte politiker, men vi läkare – privata eller ej – leds av etiska principer och målet att ibland bota, ofta lindra och alltid trösta.