Det känns som ett minne blott när vi ser tillbaka på en tid då vi kunde tillgodose varje barns behov, planera för en lekande lärande undervisning och kunna genomföra den för att följa varje barns utveckling. En tid då vi visste vilken förskola som vi kunde kalla vår arbetsplats och vilka som var våra kollegor. På flera enheter är frånvaron enormt hög bland personalen, men vikarier sätts inte in. Utan i stället har det förhandlats fram att personalen på de olika förskolorna ska agera vikarier till varandra. Påfundet heter samplanering.

Vad beror den höga frånvaron på?

Många faktorer har byggts upp under lång tid som större barngrupper, stor dokumentationsbörda, färre tillfällen för gemensam reflektion, brist på utbildad personal och klent ledarskap. Till detta adderas nu även samplanering.

Vad gör detta med personalen?

Vi är trötta, stressade, börjar förlora vår yrkesstolthet och inte minst – arbetsglädjen för arbetsmiljön är ohållbar! 

Vad gör detta med barnen?

Barnen får lära sig tidigt att vi lever i en förändringens tid och får vänja sig vid att träffa åtskilliga nya vuxna under en dag. Men forskningen säger annat, att knyta an och känna trygghet är själva grunden för lärande. 

Vad gör detta rent samhällsekonomiskt?

Vi kanske sparar en slant i nuet på att inte anställa vikarier och i stället använda den personal som redan finns. Men långsiktigt är vi alla förlorare! Verkligheten är den att alltfler personal blir sjukskrivna för utmattning medan andra söker sig bort från förskolan till helt andra arbetsområden, samtidigt som det råder en lärarbrist i Sverige. Slutligen har vi barnen som inte förses med en trygg start i livet. Detta ger avtryck i samhället.

Vad säger de ansvariga när de ställs till svars?

Avdelningschefen för förskolan, svarar på en insändare 10/10; ”Barnens trygghet är vår största prioritet, och vi gör allt för att varje barn ska känna sig trygg och väl omhändertagen på förskolan”. 

Vi verkar leva i helt skilda kontexter, för vi förskolepersonal ges inte förutsättningar till att kunna utföra detta. Rektorerna uttrycker att om vi inte samplanerar så måste personal sägas upp. 

Men plötsligt händer det, som en trisslott, att en politiker faktiskt svarar. Det vi får till oss är att hen hör vad vi säger och uppmanar oss till att fortsätta skicka in insändare till Corren! ”Linköpings kommun, där idéer blir till verklighet.” En fräsig slogan som tappat all sin värdighet, för vems idéer är det som blir till verklighet egentligen?