Svar på "Cheferna för förskolan svarar: Förändringar kan skapa oro" (6/11): 

Jag läste er text Helén Petersson, avdelningschef förskola. Många fina ord och förklaringar. Det man känner när man läser är en sorg, sorg över att det åter igen inte tas på allvar!

Var har vi barnens perspektiv i det här? Alla dessa små individer som varje vardag spenderar många timmar på sin förskola. Är det någon som har vänt sig till dem? Frågat vad de tycker om samplanering? För det är ju för dem förskolan är till för, eller? 

Vad tycker de om att deras pedagoger ofta är borta? Att deras pedagoger som precis kanske har skolat in dem får lämna för att det är kris någon annanstans? Att de har slutat gå på utflykter? Att deras pedagoger har slutat le? Att de aldrig är riktigt närvarande i stunden? Att deras pedagoger inte längre hinner spela det där spelet eller baka sandkakor i sandlådan?

Har ni ansvariga för förskolorna i Linköpings kommun suttit och tittat in i deras små ögon och sett den stress de här barnen bär på? Jag är mycket osäker på det! Jag kan berätta för er, för jag har sett den. Jag kan se den negativa utvecklingen hos de här små individerna.

Jag som pedagog ser en hemsk och skrämmande utveckling bara på de senaste fem åren och det gör mig mycket orolig och frustrerad.

Vi ger inte barnen inom Linköpings kommuns förskolor rätt förutsättningar att lyckas. Rätt förutsättningar till att bygga en trygg grund. De får inte ta del av den förskola och de pedagoger som de har rätt till.

Det är barnen som är de största förlorarna i det här och när ska det här få ett slut? Hur många insändare ska vi behöva skriva?!

Barnen är vår framtid och vi måste satsa på dem.

Jag vet och ser att barnen känner av hur läget är och hur det har blivit. Fast man kämpar och gör allt för att barnen inte ska märka något så förstår de. Det känns jobbigt att som pedagog få frågan från ett barn “varför är du inte lika glad längre?“.

Nu behövs det en förändring, barnen kan inte vänta längre!