Svar på nyhetsartikeln "1 900 lärare och Linköpingsbor rasar mot nedskärningar i skolan" (10/6):
I måndagens tidning kunde vi läsa om att Sveriges lärare lämnade protestlistor med namn till kommunfullmäktiges ordförande.
Vi kunde läsa om bland annat ökad arbetsbelastning, sämre arbetsmiljö, minskad trygghet för barn och elever, högre sjukfrånvaro av personal och att vi som arbetar på en förskola nu även ska agera vikarie på andra förskolor (så kallad samplanering).
Detta är tyvärr sant i dag. Vi vill kunna känna yrkesstolthet och arbetsglädje, men den känns långt borta efter alla dåliga beslut som tas över våra huvuden.
Vi är inga robotar, utan vanliga människor som arbetar med och för barn som alla har olika behov. Dessa små människor är Sveriges framtid.
Att Elias Aguirre, barn- och ungdomsnämndens ordförande, inte delar bilden av att förskolan är körd i botten som många inom yrket uttrycker det, tycker jag visar på att han har bristande verklighetsförankring.
Det här är ”den nya förskolan” fick vi höra från Helene Pettersson då hon pratade om så kallad samplanering inför oss som arbetar i kommunala förskolor.
Det är många som inte orkar, eller vill arbeta inom förskola/skola längre på grund av hur det har blivit.
Barn- och ungdomsnämnden måste förstå att de beslut de tar påverkar förskolans/skolans personal och att dessa beslut även drabbar barnen i allra högsta grad.
Hur långt räcker 50 miljoner till bemanning i en stor kommun som Linköping tror ni?