Svar på nyhetsartikeln "Uppgifter: 25 anställda ska bort från psykiatriska kliniken" (3/5) och debattartikeln "31 läkare slår larm: "Kan inte garantera patientsäkerheten" (19/4):
Jag vill som patient uttrycka min oro och sorg över varslet som drabbar personal vid psykiatriska kliniken i Linköping!
Jag vill särskilt lyfta fram min kurator som ansträngt sig till det yttersta och flera gånger "vänt ut och in" på sig själv i sin vilja att hjälpa mig. Hon säger själv att hon bara gör sitt jobb och det gör hon på ett enastående sätt med stor kompetens, empati, lösningsfokus och humor. Jag tycker hon ger lite "extra allt" i sitt arbete, hon täcker upp för det som saknas, ger av sig själv, drar i trådar och är spindeln i nätet mellan olika aktörer som är inblandade i min "vårdkedja". För hon vill patientens bästa.
När man hamnat utanför "samhällssystemet" är det särskilt svårt att på egen hand ta sig ur sin psykiska ohälsa. Man får inte det stöd och den hjälp man behöver och faller liksom mellan stolarna. Där har psykiatrin och särskilt min kurator, fyllt en stor och viktig funktion. Man har inom psykiatrin varit kreativ och samarbetat med olika kompetenser och på så sätt lyckats "pussla ihop" en bred behandlingsplan som ska vara meningsfull för mig som patient.
Tack vare min kurators insatser har jag kunnat närma mig en livskvalitet som jag inte trott skulle vara möjlig. Jag har fått en inblick i personalens stora och tunga arbetsbörda, hur pressade de är, utan att för den skull låta det gå ut över mig som patient. De kämpar på och gör sitt bästa för att varje patient ska känna sig sedd, trygg och få den hjälp man behöver.
Jag vill vädja till de som bestämmer om varsel; se till människorna som arbetar på psykiatriska kliniken, till deras livsavgörande arbete för oss patienter som har "sår och ont i själen".
Jag tror och är rädd för att personalneddragningar kommer slå hårt mot såväl patienter som personal. En redan tung och tuff arbetsbörda kommer bli ännu tyngre när personal försvinner. En skör tråd blir skörare och leder till kollaps. Konsekvenserna av varslen kan bli rent av förödande på flera plan.
Det man tjänar in i dag, kommer man förlora på sikt i form av människor som känner sig svikna, övergivna och förlorade, när de upplever att de inte får den hjälp och vård de behöver. Vi behöver fler personal inom psykiatrin, inte färre, särskilt som psykisk ohälsa ökar, inte minst bland barn och ungdomar. Att arbeta med människor, oavsett om "såren" sitter på insidan eller på utsidan, borde vara det mest värdefulla och betydelsefulla man kan arbeta med och då måste dessa arbeten värnas om, bevaras och stärkas upp.