Svar på nyhetsartikeln "Flicka fick panik vid sövning – mamman anmäler läkare” (2/2):
Med 40 års erfarenhet som narkosläkare/anestesiolog inställer sig ett antal reflektioner när jag läser artikeln. Jag vill betona att jag inte är bekant med det aktuella fallet utan synpunkterna baseras på egna erfarenheter av liknande omständigheter.
Utfallet med tvångssövning är naturligtvis inte önskvärt, men samtidigt något som man får räkna med vid sövning av barn som på grund av tidigare rädsla eller andra svårigheter inte kan medverka till ett lugnt förlopp. Hur väl man än har försökt förbereda barnet, även med lugnande medicinering, kan förloppet spåra ur. Då uppstår en situation där barnet är oemottagligt för alla resonemang och naturligtvis också gör kraftigt fysiskt motstånd.
Barnet måste förstå att operationen kommer att ske oavsett dess invändningar. De personer som bäst förmedlar den insikten till barnet är föräldrarna som behöver göra detta i ord och handling. Tvekan från vuxna omkring barnet, särskilt från föräldrarnas sida, tolkas av barnet som en möjlighet att slippa ifrån situationen.
Alltför ofta har jag sett föräldrar som inte tar ställning inför barnet utan förväntar sig att vårdpersonalen skall lösa situationen utan att föräldrarna aktivt tar del. Genom det handlandet gör sig föräldern maktlös inför barnet och undergräver vårdpersonalens legitimitet. Inför sövningen bäddar det för en ohanterlig situation som förvärras ju mer tiden går. Man kommer till en punkt där valet står emellan att söva barnet med tvång eller att avstå från operationen.
Om föräldern inte heller i den situationen kan välja, vem skall då göra det? Det blir i praktiken anestesiologen. Beslutet måste ske snabbt, det finns inte utrymme för mer diskussioner och vädjanden till barnet som är oemottagligt för alla sakargument och vildsint värjer sig. Att tveka ger inte mer handlingsutrymme utom förstås om mamman hade kunnat bestämma att operationen inte skulle ske. Men det kunde hon ju inte. Man får väl ändå anta att föräldrarna ville att flickan skulle opereras eftersom de kommit till operation? Att läkarens medarbetare stod handfallna runtomkring kan jag endast förklara med bristande professionalitet från deras sida. Jag hoppas att de fann sig så att de kunde hjälpa till!
Tyvärr måste alla människor genomgå sådant vi är rädda för eller inte vill; det kan man inte som förälder hindra, men med lugn och fasthet stödja barnet. Det är verkligheten!