Flickan fick mardrömmar efter händelsen, uppger mamman i sin anmälan till Ivo.
Det är höst år 2024 och familjen befinner sig på Universitetssjukhuset i Linköping. I den åttaåriga flickans journal finns rädslan inför operationen väl dokumenterad. De har därför fått löfte om att flickan ska få lugnande medel innan hon sövs.
Men trots flera påpekanden till den ansvariga läkaren får dottern inget lugnande, enligt mamman som Corren har haft kontakt med.
Händelsen finns utförligt beskriven hos Inspektionen för vård och omsorg i en anmälan som mamman har gjort. I den beskriver hon att dottern är rädd, orolig och ångestfylld inför operationen. Hon är även stickrädd vilket försvårar att ge narkosmedel genom en venkateter.
Till slut säger läkaren att mamman får en minut på sig att ta ställning till tre val: hålla fast flickan och söva med mask eller en infart (venkateter) eller ställa in operationen.
Hon vill inte ställa in operationen, men har svårt att ta beslut och går tillbaka till sin dotter. Sedan ska allt ha gått snabbt. Plötsligt ska läkaren ha ställt sig vid sängens huvudända med en mask i handen. Där ska han utan förvarning greppat tag om flickans käkar och pressat masken med tvång hårt över näsan, enligt mamman.
"Hon försöker få bort hans händer, sparkar vilt och kämpar för sitt liv för att ta sig ur xx (läkarens namn) tvångsgrepp. Ingen övrig personal gör någonting till en början. Samtliga står bredvid och är helt ställda, inklusive jag."
Flickan hade varken saturationsmätare som mäter syresättningen i blodet eller någon hjärtövervakning, och får kramper efter att hon somnat, står det i anmälan.
Efteråt konfronterar mamman läkaren och flera vittnen ska ha hört hur hon skuldbeläggs för situationen.
Mamman får sedan träffa ansvarig chef på kliniken och anestesisköterskan som var med i salen.
"Sköterskan är likt oss ledsen och gråter och bekräftar att man inte var beredd eller vidtalad."
Dagen efter har flickan röda märken på både kind och käke, enligt mamman.
Efter händelsen vill mamman att läkarens lämplighet ska utredas. Men ledningen undviker att svara på vissa frågor och utelämnar information, inte minst i flickans journal, uppger mamman. Dessutom får hon veta att man inte tänker göra en avvikelse eller anmälan. Hon vänder sig därför till patientnämnden och senare även till Ivo.
Mamman anser att hennes dotter blev utsatt för övergrepp vid sövningen på US i Linköping och har nu anmält händelsen till både till patientnämnden och Inspektionen för vård och omsorg
Jonas Graf, överläkare i anestesi och intensivvård vid US i Linköping, och ansvarig för verksamheten på Operation Syd, blev inkopplad på fallet efter händelsen. Han berättar att fasthållning av barn ska undvikas så mycket som möjligt.
– Jag skulle säga att vi ligger på en låg frekvens på vår operationsavdelning. Men likväl så är det någonting som händer av och till, och något vi måste göra ibland.
Det kan handla om akuta fall eller där man inte lyckas ge någon lugnande medicin innan. Benbrott måste bedömas från fall till fall, men behöver inte alltid vara akut, säger han.
– Det viktiga i det hela är att, om man kommer till ett sådant läge, tar en time out och har med sig både teamet på salen och föräldrarna, så att de är med på vad som ska göras.
När det gäller avvikelserapportering säger han att det inte alltid görs, även om något bryter mot rutinerna.
– Syftet med avvikelser är att man ska lära sig av händelser och vidta åtgärder. Men om åtgärder vidtas med en gång så är det inte någon vits att skriva en avvikelse.
I ett svar till patientnämnden framgår att fasthållning ska dokumenteras tydligt i journal och även rapporteras som en avvikelse.
Jonas Graf kan av sekretesskäl inte säga om något fel när flickan från Mjölby skulle sövas.
Men i ett svar som han skickat till patientnämnden, som Corren tagit del av, framgår att händelsen var väldigt olycklig och att flickans upplevelse är ovanlig och inte rutinmässig. Där framgår också att ledningen ändrar sin rutin för dokumentation. Numera ska en fasthållning av patient noga journalföras och rapporteras som en avvikelse.
Man kan tänka sig att det här blir ett trauma för barnet?
– Ja, och där behöver man ha en beredskap från vår sida. Vi har en unik enhet i Region Östergötland, på både Vrinnevisjukhuset och US, som kallas barnsmärtenhet. Där kan man träffa vårdrädda patienter både innan och efter operation, till exempel för att prata om det som hände och se på de prylar som används, som en mask till exempel.
För Ivo uppger mamman att hon rekommenderats av barnsmärtenheten att låta dottern gå hos barnpsykolog efter händelsen.
"Minnesbilden av min dotter med panik och skräck i blicken är en smärtsam bild jag kommer få leva med för resten av mitt liv."
Flickan har fått stöd efter händelsen, inte minst av narkossköterskan som var med vid händelsen, berättar mamman.