Min 96-åriga mormor föll – tvingas stå med bricka efter besparing

I dag törs min tidigare glada, nöjda och sociala mormor inte gå ner till matsalen, med rädsla för att ramla igen, och det som tidigare varit en höjdpunkt under dagen ger henne nu bara olustkänslor och hon blir isolerad i sin lägenhet, skriver barnbarnet.

Om vi vill ha utmärglade, deprimerade och äldre som är förpassade till ensamhet i sina rum är detta rätt väg att gå, men annars är det en skam för en kommun med Linköpings storlek och ekonomi att behandla sina äldre invånare och skattebetalare på detta vis, menar insändarskribenten.

Om vi vill ha utmärglade, deprimerade och äldre som är förpassade till ensamhet i sina rum är detta rätt väg att gå, men annars är det en skam för en kommun med Linköpings storlek och ekonomi att behandla sina äldre invånare och skattebetalare på detta vis, menar insändarskribenten.

Foto: Kzenon, Mostphotos

Insändare2025-02-12 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Min 96-åriga mormor bor på Kärna trygghetsboende sedan ett och ett halvt år tillbaka. Personalen är fantastisk och hon har stortrivts från dag ett. Det har varit tuffa tider, även för en av Sveriges rikaste kommuner, och självklart fick även våra äldreboenden räkna med neddragningar. Ganska tidigt försvann den mycket omtyckta efterrätten på helgerna. Där försöker personalen kompensera med att på eget bevåg baka en kaka och bjuda de äldre på.

Den senaste tiden har dock sett ljusare ut och innan jul fick till exempel våra skolor tillbaka en stor summa pengar att “bränna” innan årsskiftet. Och nu efter jul kom en tilläggsbudget där vårt politiska styre slår sig för bröstet och skriver att de nu bland annat ska ge våra ungdomar i skolan och äldre inom äldreomsorgen “guldkant på maten” (Corren, 28/1-2025).

Av detta syns dock inget på kommunens äldreboenden där man nu i stället drar ner valet av två lunchrätter till en. Det må tyckas vara ett i-landsproblem, men valfriheten och chansen att få bestämma något själv är oerhört viktig för alla, inte minst för våra äldre i omsorg, som i mångt och mycket är helt utlämnade till andra människor och deras tidsrapporter. Det sticker även extra i en kommuninvånares ögon att våra äldre blir fråntagna den lilla valmöjligheten när kommunala tjänstemän kan välja till havsutsikt och spabehandlingar på konferensgårdar (Corren 28/12-24).

Får man välja den mat man tycker om äter man mer och hellre, vilket är livsviktigt att våra äldre som i varningsrapporter från till exempel 1177 och Livsmedelsverket, äter mindre och mindre. Detta leder näringsunderskott som i sin tur leder till både fysisk och psykisk ohälsa.

Besparingarna på våra äldre slutar dock inte där för Linköpings kommun. Från februari månad har bespisningspersonalen minskat under luncherna, vilket leder till att man kräver att de äldre nu ska ta sin bricka, ställa sig i kö och ta sin mat själva. Helt plötsligt ska de alltså kunna gå, stå i kö och ta mat på egen hand – från att ha varit bundna av rullator, yrsel och stappliga ben. I konfirmationsutbildningen fick jag höra att någon lär ha kunnat utföra liknande mirakel, men det kan inte Linköpings kommun. 

Min mormor ramlade i lördags i matsalen och fick hjälp till sitt rum. Dagen efter var hon mörbultad, ledsen och kunde inte gå ner till bespisningen. Hon bad därför att få upp maten till sin lägenhet, vilket tidigare alltid varit en valmöjlighet, men nämnda personalbesparing omöjliggjorde detta och hon blev hänvisad till att ordna egen mat. I dag törs min tidigare glada, nöjda och sociala mormor inte gå ner till matsalen, med rädsla för att ramla igen, och det som tidigare varit en höjdpunkt under dagen ger henne nu bara olustkänslor och hon blir isolerad i sin lägenhet.

Om vi vill ha utmärglade, deprimerade och äldre som är förpassade till ensamhet i sina rum är detta rätt väg att gå, men annars är det en skam för en kommun med Linköpings storlek och ekonomi att behandla sina äldre invånare och skattebetalare på detta vis. Personalen slits dessutom sönder mellan vad som erbjuds och det de vill erbjuda – en njutbar lunch för våra äldre, i sällskap med andra och i trygg förvissning om att det finns någon som tar hand om dem.

Bennie Zetterström

Svar från Linköpings kommun:

Tack för att du delar din mormors upplevelse och jag hoppas att vi framåt ska kunna bygga upp förtroende och återskapa känslan av trygghet och tillit till oss. 

Som hyresgäst på trygghetsboenden i Linköpings kommun ska man kunna delta i aktiviteter och få möjligheten att äta lunch tillsammans med andra eller få den levererad hem till den egna lägenheten. 

Att bo och leva på ett trygghetsboende ska ge möjlighet till gemenskap och bryta en upplevd ensamhet. 

Den lunchservering som finns på våra trygghetsboenden ska servera god och näringsriktig mat i en miljö som känns trivsam. Utöver den måltid som vi serverar vid lunch kan man via hemtjänsten få stöd i att, få mellanmål, frukost och kvällsmat i det egna boendet. Självklart kan vi stötta individen i vad som är bra inköp för att göra dagens intag av föda så näringsriktigt som möjligt.

För oss är det viktigt att den äldre personen känner en trygghet att stöd finns att få, men att man också har möjligheten att i så hög utsträckning få stöd av personalen i all bibehålla sina förmågor och sin självständighet.

Vi arbetar kontinuerligt med att förbättra verksamheten och att anpassa den så att våra äldre får den omsorg och trygghet de behöver. Synpunkter som dina är viktiga för oss, och vi välkomnar en fortsatt dialog kring hur vi kan förbättra måltidssituationen och trivseln på trygghetsboenden i Linköpings kommun. Du är varmt välkommen att kontakta mig som ansvarig områdeschef direkt.

Områdeschef Maria Eklund, ansvarig för kommunens egenregi hemtjänst och trygghetsboenden