Svar på ”Stäng inte ute vår son från sommarkollot” (24/2):
Jag fick ett meddelande från en vän: ”Hej fina, orkar du kriga lite …? Precis som Veronica Svärd Nilsson har min vän ett barn med uttalad funktionsnedsättning och har nu fått besked att Linköpings kommun ändrar upplägget för sommarens LSS-kollo. Från att tidigare välkomna den som har funktionsnedsättning och behov av personal behöver deltagarna nu vara självgående.
LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Ett LSS-kollo med krav på att deltagarna i stor utsträckning ska kunna klara sig själva blir väldigt motsägelsefullt.
Deltagare med behov av hjälp är välkomna att ta med sig egen assistent till kollot ”i mån av plats”. Problemet är att min väns dotter och många med henne inte är beviljade assistanstimmarna som täcker en hel vistelse på läger. Det sparas in på flera håll inom LSS. ”Detta (sommarkollot) är den enda fritidsaktiviteten E har kvar nu efter indragen ridning, simning, gympa och så vidare. Alla aktiviteter kräver att man har god funktion”, skriver min vän.
Linköpings kommun bemöter kritiken och förklarar att nya EU-direktiv gällande arbetstider och ett behov av att se över kostnader ligger till grund för beslutet. ”Vårt uppdrag är att erbjuda så många som möjligt tillgång till våra olika verksamheter. […] Vi förstår att det inte är en optimal lösning för alla, men ett alternativ att lösa situationen på bästa sätt.”
Problemet är att denna ”lösning” inte slår slumpmässigt, utan exkluderar barn och ungdomar med mest uttalad funktionsnedsättning.
Jag delar Veronica Svärd Nilssons åsikt att Linköpings kommun därmed bryter mot diskrimineringslagen, och även mot Barnkonventionen, som sedan år 2020 är lag i Sverige. Barnkonventionen artikel 23 lyder: ”Barn med funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv samt hjälp att aktivt delta i samhället. […] möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället.”
Kommunen ska främja jämlik hälsa i befolkningen. Att utesluta människor med funktionsnedsättning från insatser är diskriminering. Det räcker inte heller att fördela lika mycket till alla, eftersom grundförutsättningarna för olika grupper ser olika ut. Jämlikhet närmar vi oss när vi fördelar olika, med mest till de som har störst behov.
”Livet som funkisförälder är att alltid behöva vara anpassningsbar och uttröttlig när planer och insatser som lovats inte blir som det var tänkt. Semesterveckorna är de jobbigaste att orka. Men under några år fick vi uppleva en insats som fungerade – Missmyra lägerkollo. En oas för funkisbarn – där ens barns egenheter accepterades, och välkomnades. Vi kände att lägret inte bara var avlastning för oss som familj, utan även mycket glädje för E”, berättar min vän.
Jag märker och förstår att hon är ledsen, trött och arg, inte bara för sin egen och sin dotters skull, utan för alla i liknande eller ännu tyngre situation. ”Det är så sjukt när de tar bort saker från de sköraste. Detta är familjer som redan går på knäna, som inte orkar kriga”, skriver hon.
Orkar jag kriga lite? Ja, jag orkar kriga och vi behöver vara ännu fler som hjälps åt att värna alla barns lika rätt till lek, vila och fritid [Barnkonventionen artikel 31].