Svar på debattartiklarna "Besked: "Ätstörningsenheten läggs ned – sjuka prioriteras bort" (27/2), "Politisk uppmaning till styret: "Avveckla inte ätstörningsvården" och insändaren "Pappan: Lägg inte ner vården som räddade livet på vår dotter" (1/3):
Jag tror de flesta förstår både att bra vård kostar och att det samtidigt finns stora utmaningar kring resursers användning inom regionen. Styrningsmodeller, anslag och budgetar är en utmaning och fungerar inte alltid på bästa sätt.
Oavsett det anser jag att man i offentlig sektor behöver se saker ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det kan ingen ha gjort när man ifrågasätter dagvårdens vara eller icke vara i Östergötland. Då verksamheten är livsviktig och helt avgörande för många sjukas tillfrisknande så är min uppfattning att det tvärtom vore rätt att utöka verksamheten kraftigt.
En ätstörning är bland det absolut värsta du kan drabbas av och det drabbar som flera påpekat inte bara den sjuka utan hela familjen. Det är en extremt, extremt krävande sjukdom som sliter isär familjer och bränner ut anhöriga. Den som inte upplevt detta kan aldrig förstå vilket enormt trauma det innebär att varenda sekund av dygnets alla timmar kämpa mot den ondaste av demoner som kidnappat ditt barn. Sjukdomen kräver total kontroll och det är enormt utmattande och ger stark ångest hos de nära.
Det mest kostnadseffektiva vore således att ge så många som möjligt så fort som möjligt ett aktivt, och så pass omfattande stöd som dagvård innebär så tidigt som möjligt. Även i de fall du som patient och familj får regelbunden och veckovis behandling hos psykiatrin en timme varje vecka är det inte i närheten av tillräckligt för att lyckas vända sjukdomen när den fått fäste. Det fokus och det stöd som kommer med dagvården där både den ätstörda och familjen behandlas är avgörande som jag ser det.
Hur mycket du som förälder än läser på klarar man inte detta själv. Hade mitt barn fått den möjligheten tidigare hade hen inte insjuknat så mycket och så länge. Vi som föräldrar hade tur att vi kunde kombinera med hemarbete, men långt ifrån alla familjer har den möjligheten. Ätstörningen drabbar således även familjens ekonomi.
Samhällsekonomiskt är det mest lönsamma att satsa på dagvården, förkorta sjukdomen, ge den ätstörda tillbaka sitt liv och anhöriga en normal tillvaro, i stället för att förlänga sjukdomen, låta den förvärras, drabba den enskilda med skola och arbete och framtidsutsikter. Arbetande föräldrar bidrar till samhället i stället för att kosta.
Gör man kalkylen rätt är det en besparing för samhället att satsa på dagvård. Kan heller inte nog visa uppskattning till de som arbetar där – ni är helt fantastiska! Låt oss nu utöka verksamheten och rädda våra barn.