Svar på nyhetsartikeln "Oro, bråk och konflikter – hårt klimat på mellanstadiet" (11/6):
Min upplevelse är att mottagandet av de barn som kommer från klass tre på Centralskolan till Alléskolan är mycket bristfälligt. Kontrasten mellan skolorna i hur de bemöts och vilka krav som ställs på barnen är för stora. Dessa 10-åringar ska helt plötsligt ta ansvar för betydligt fler saker i skolan – utan att vara förberedda på det.
Jag skulle önska att barnen isolerades från högstadiet helt och studerade på en annan plats. En förutsättning för att få vara de barn som de faktiskt är.
Inom skolan har jag reagerat på att det behövs en upprustning av pedagogiken och bemötandet. Det gäller förstås inte alla och denna känsla kan med stor sannolikhet även grunda sig i att lärarna är överansträngda, arbetar i bristfälliga lokaler och står utan resurser.
Det har varit tillfällen där lärare börjar samtalet med att vråla till barnet, utge verbala hot, svordomar, skapa rädsla i stället för respekt och rollsättningar där den ”stökiga killen” eller ”störiga tjejen” aldrig har chansen att ta sig ur den rollen. Upplevelsen är att dessa stackars barn hamnar där dag ett och sedan får anamma den rollen för resten av sin skoltid.
Det är en miljö på Alléskolan där barnen pratar med varandra på ett vis som sliter enormt på dem – och även på de vuxna förstås. Svordomar, okvädningsord, groteska engelska uttryck och för den delen även svenska. Ord som hora, n-ordet, bög (som skällsord), sug min kuk, kärring, fitta och enormt mycket mer är vardagsmat.
Jag står ibland för att betrakta dynamiken vid fotbollsplanen och innebandyplanen. Tyvärr verkar den nya stilen vara att trycka ner, göra narr av och visa sig obrydd. ”Du är ju helt värdelös!”, ”Är du dum i huvet”, ”Idiot”, ”Dra åt helvete” och dylikt är det som uttalas och i övrigt uttalas inte mycket alls för att väga upp den oerhörda bristen på empatiska uttryck.
En del i allt detta är alla skärmar våra barn ständigt stimuleras med. Dessa tillintetgör barnens tålamod och lär dem ett språk de inte ens själv vet vad det betyder. Vid besök i skolan förfäras jag över att majoriteten av barnen är oförmögna att sitta på sin plats och duga bra som de är. Hjärtat krossas av att se så många famla i blindo efter trygghet, självvärde och förmåga att kunna ”bara vara”.
Resurserna till skolan är för dåliga, skolsystemet är i för stor utsträckning förlegat och upplevs i bästa fall passa runt 35 procent av de olika fantastiska personligheter som en skola/klass innefattar.
Jag har även en önskan att vi föräldrar såg oss i spegeln för att inse att det vi ger våra barn kommer hen att ge vidare. De gör som vi gör och pratar som vi pratar – inte som vi säger åt dem att göra/prata. Om vi för en dialog med våra barn, ser och bekräftar dem, kan hända att våra barn då har lättare att bemöta sina skolkamrater på samma vis? Helt oberoende av skolans ansvar.
Även vi föräldrar, vuxna, förmyndare, lärare och pedagoger behöver träna oss i att se varandra. Utan skärmar och stress. Vi behöver mer mänsklighet och empati. Till detta behövs förutsättningar för att göra detta möjligt. Ansvaret för hur jag bemöter mina barn ligger helt på mig. Hur barnen sedan bemöts där ute i samhället ligger på oss alla.
Dock behöver något göras åt upplägget av skolgången här i Åtvidaberg. Mellanstadieeleverna ska inte gå tillsammans med högstadieeleverna, enligt min mening. Låt barnen vara barn så långt det bara går. Det skulle även spara på våra lärare. Att möta barn som borde leka ut sina upplevelser, men inte får utrymme till det, påverkar förstås dem också. I stället försöker de anamma roller i en ålder de inte hör hemma i. Det måste vara enormt frustrerande.