Nu har det snart gått ett år sedan Linköpings kommun tog beslutet att flytta min son 20 mil bort – fyra timmars resa tur och retur. Ett beslut utan dialog med vare sig min son eller med mig. Jag har fullmakt att företräda honom.
Ett beslut några chefer hastigt tog efter många år av vetskap om att han inte kunde vara kvar på det tidigare boendet. Han var i stort behov av att flytta till ett annat boende i Linköping.
På möten med boendechefer, personal och LSS-handläggare hade vi tagit upp den mycket smutsiga och ohygieniska gruppbostadslägenheten och att sonen fick gå runt med smutsiga kläder utan kalsonger. Vi fick då till svar att han ”tackat nej”. När jag sedan frågade sonen om han ville ha hjälp, bad han mig säga det till personalen.
Under alla de sex åren på gruppboendet fanns det några få personal som förstod och hjälpte min son – de jobbar tyvärr inte kvar. Han var så tacksam när lägenheten var städad och kläderna rena. Otaliga gånger fick jag ta med mig smutstvätt för att tvätta åt honom och städa hans lägenhet.
Vi, hans föräldrar, erbjöd oss till och med att köpa en lägenhet till sonen om kommunen bara kunde vara behjälplig med boendestöd/assistans i någon form. Vi fick inte svar på det, utan några veckor senare flyttades han mot sin vilja till ett privatägt boende i Småland. Där har hans fysiska tillstånd försämrats med stora sår på kroppen som lett till flertalet antibiotikakurer med mera.
Han saknar sin släkt och hör dagligen av sig och vill veta när vi ska ses.
Jag vill även referera till tidigare artikel om Socialförvaltningen och de svar de gav angående artikeln om Calle Lööf (25/10). Där chefen i sina svar till Correns journalist lät som att det var ett missförstånd, en engångsföreteelse. Men min son och jag var med om en liknande händelse. De hade ett digitalt möte – bara med min son. Han pratar ofta om det mötet, att han hade velat ha med mig eller sin kontaktperson på boendet.
På det digitala mötet delgav de beslutet om flytt till min utvecklingsstörde och autistiske son. Han flyttades mot sin vilja två veckor senare. Dessutom valde de att delge detta beslut några dagar innan jul- och nyårshelgen, då det inte gick att få tag på personal. Sedan åkte den inhyrda tillfälliga LSS-handläggaren ner och fick min son att skriva på ett papper där det stod att han inte längre ville låta mig ha fullmakt.
När min son sedan berättade detta för mig var han ledsen och sa att han känt sig tvingad. Han ville inte göra LSS-handläggaren och personalen på det nya boendet arga.
Jag fick ytterligare merjobb att åka ner (fyra timmar tur och retur) för att ordna en ny fullmakt då han vill ha min hjälp med kontakten med myndigheter med mera.
Jag anser detta vara rättsvidrigt och helt fel agerat utifrån många aspekter.
Nu närmar det sig jul. En högtid som alla vill fira och umgås med sina barn och föräldrar. Även min son. Men jag sitter och våndas. Hur ska det gå till?
Han har ingenstans att bo Linköping. Jag bor i en liten övernattningslägenhet. Eftersom sonen har autism är rutiner och ett hem med hans saker viktigt för honom. Han vill sova i sin säng, ha sina DVD-filmer och VHS-filmer som skapar ro. Jag jobbar dessutom oregelbundet, med en halvdag ledig då och då och varannan helg. Julhelgen är jag schemalagd.
Ska jag köra fyra timmar en eftermiddag så att han kan vara med på släktens luciafika? Kan kommunen svara på hur jag ska lösa detta logistiskt? Eller kommer han få sitta ensam på sitt rum på sin födelsedag och under juldagarna?
Om ni tänker efter, skulle ni tycka att det var okej om era gamla och dementa föräldrar förflyttades två timmar enkel resa? Varför är det så mycket enklare att skicka iväg personer med utvecklingsstörning långt bort?
Anna Khan
Svar från Linköpings kommun:
Det du beskriver är inte en önskad situation, varken för brukaren eller närstående.
Tyvärr händer det ibland att verksamheten inte kan möta den enskildes behov. Situationen du beskriver är ett sådant exempel. Det som hänt går emot våra målsättningar där både vi och verksamheten kan och ska göra vårt yttersta för att se till att en omflyttning blir så bra som möjligt för klienten.
Du får gärna kontakta mig för att prata vidare om din situation.
Tina Andersson, avdelningschef avdelning vuxna, social- och omsorgsförvaltningen