Syskonen Anna-Carin Strand, Calle Lööf och Gunilla Lööf är glada nu. Calle får behålla sin självständighet och kan med hjälp av systrarna fortsätta sitt liv i lägenheten i Linghem
Gunilla Lööf är mer än bestämd. Hon är förbannad.
En enkel begäran enligt LSS om stöd i boendet för hennes lillebror Calle Lööf, höll på att sluta med att han sattes under förvaltarskap. Ett ingripande som i praktiken innebär att personen helt förlorar sin rättshandlingsförmåga. Ett tidigare liknande ingrepp i den personliga integriteten kallades omyndighetsförklaring, men det begreppet togs bort 1989.
Men vi tar det från början.
Calle Lööf fyllde 50 i somras. Han har Downs syndrom och klarar sig i stort sett på egen hand. Varje dag åker han till sin dagliga verksamhet – Unik musik – ett jobb som han älskar och helst vill vara på tio dagar i veckan, enligt systrarna Gunilla Lööf och Anna-Carin Strand.
Calle bor i egen lägenhet i Linghem och har stöd av sina systrar och deras familjer. En gång i månaden har han städhjälp. Någon LSS-insats i hemmet har inte, även om har rätt till det.
Vi vill att Calle ska leva ett så självständigt liv som möjligt. Vi har alltid hjälpt honom och det kommer vi att fortsätta med. I framtiden aktar vi oss för myndighetskontakt, säger syskonen Anna-Carin Strand och Gunilla Lööf.
Att Calle ska få ha ett eget liv är viktigt både för honom och för systrarna, och så har det alltid varit. Det är därför han exempelvis valt bort gruppboende.
Men när hans LSS-beslut skulle omprövas i våras, tänkte Gunilla och Anna-Carin att Calle faktiskt kunde ansöka om stöd i hemmet. Att någon kunde ringa och kolla till honom då och då när det fanns behov av det. Som exempelvis när systrarna är bortresta.
Någon god man har inte Calle. Det ansökte familjen om för mer än tio år sedan eftersom de trodde att det var ett tvång. Då fick de svaret från Överförmyndaren att ”varför ska ni ha det, det verkar ju som ni får det att fungera ändå”.
Här är han, litvsnjutaren, skriver Calles syster Gunilla om bilden på Calle när han på semester. Calles systrar vill att han ska leva så självständigt som det bara går.
Så familjen släppte det och har sedan med hjälp av en fullmakt skött allt det som behöver skötas för Calles räkning.
Därför blev det en smärre chock för syskonen när systrarna plötsligt, en tid efter begäran om LSS-insats – fick ett brev där det stod att Överförmyndaren mottagit en anmälan om förvaltarskap för hans del och att Calles syster Anna-Carin skulle få yttra sig inför beslut som skulle tas.
– Vi fattade ingenting och det framgick inte heller vem som begärt förvaltarskapet, säger Anna-Carin.
I samma veva fick de av handläggare på socialförvaltningen veta att Calle dragit tillbaka den fullmakt systrarna haft i 20 år.
"Jag vill gärna ha en Martin", säger Calle allvarligt. Martin var en kär kontaktperson som har slutat och än har Calle inte fått någon ny. Men det är hans högsta önskan nu och något han pratar mycket om, säger hans systrar.
– Vi förstår hur reglerna ser ut. Men den här handläggaren känner ju inte Calle alls, vet ingenting om hur mycket han förstår av ett resonemang som innebär att han frånsäger sig rätten till stora delar av sitt liv, säger Gunilla.
Det hör till saken att Calles högsta önskan är att få en kontaktperson och systrarna tror att han mycket väl kan ha svarat handläggaren att han vill ha en förvaltare eftersom han inte vet skillnaden mellan god man, förvaltare eller kontaktperson.
– Jag vill ha en Martin, säger Calle bestämt, och tar en klunk kaffe där han sitter i sin egen soffa, i sin egen lägenhet i Linghem.
Calle älskar hockey och i hallen har en hel garderob fylld med tröjor och halsdukar från en mängd lag. Men laget närmast hjärtat är ju ändå LHC, säger han
Martin var Calles tidigare kontaktperson och Calle saknar honom mycket.
När systrarna grävde lite i vad som hade hänt, fick de veta att handläggaren med kort varsel kommit till Calles dagliga verksamhet och träffat honom. Enligt uppgifter från personalen till Calles syster Gunilla varade mötet i tjugo minuter. Ingen i personalen hade tid att vara med.
Det samtalet hade enligt Calle handlat om fullmakt.
"Vad är en fullmakt", frågar Gunilla. "Det är pengar", svarar Calle.
Till systrarna sa han att han inte fick prata om mötet men berättade att han blivit rädd eftersom han fått frågan om han inte hellre ville bo på ett gruppboende.
– Svar nej, säger han bistert.
Sedan är det lite diffust. Ytterligare ett samtal tycks ha ägt rum, när Calle satt på en buss och så har det varit ett möte där han säger att han skrivit under något. Vad han har skrivit under har han ingen aning om och handläggaren kan inget säga till systrarna.
De är självklart medvetna om regler som gäller hur man får dela information om en enskild person. Men samtidigt; att Calle har en intellektuell funktionsnedsättning och systrar har en fullmakt, och att detta har fungerat i många år, borde ju säga en handläggare något, tycker de.
– Vet inte riktigt hur jag ska säga. Men här kommer en person som inte känner Calle och anser att hen kan göra bedömningen att vi syskon som i alla år sörjt för Calles väl och ve plötsligt ska kopplas bort till förmån för en förmyndare. Det är så kränkande. Som om vi försöker sko oss på honom. Men det är klart, handläggaren kanske inte har något val. Sedan fattar vi väl att Calle kan bli trött på oss. Systrarna som han älskar och hatar, säger Gunilla.
Calle protesterar.
– Hatar gör jag inte, säger han.
Systrarna påpekar också att lagen säger att när du för samtal med personer som har svårt att förstå, då måste du se till att informationen är tillgänglig för motparten. Hur har du tillförsäkrat att ett ja är ett ja och nej är ett nej?
Här har Linköpings kommun brustit ordentligt, anser de.
Systrarna säger att de sökte dialog. De bjöd in handläggaren till Calle i hans lägenhet för att hen skulle få en bättre bild av hur hans vardag ser ut. Men utan resultat.
– Hade vi inte velat att han skulle få leva så självständigt det går, hade vi ju sett till att han flyttat till ett gruppboende. Det hade ju om inte annat varit mycket lättare för oss. Men vi vill inte det och nu ville vi visa hur Calle bor och vilket liv han lever. Men det blev nej till det.
Under samtalet blir Calle blir ledsen och berättar om bäste vännen, som är satt under förvaltarskap, och som flyttats från ett gruppboende i Linköping till ett i en annan kommun. Han ringer och gråter och vill tillbaka, säger Calle.
Här är Calle med två av sina absoluta favoritflaggor. Svenska flaggan och LHC-flaggan, laget i hans hjärta.
Något sådant vill han inte vara med om.
– Jag vill bo här. I Linghem.
Anna-Carin med sin familj bor inte så långt från Calle, medan Gunilla mestadels bor i Stockholm men tillbringar mycket tid i Linköping.
Sommaren, i väntan på beskedet från överförmyndaren, blev ångestladdad för Calle och hans systrar. Men till slut kom beskedet: Förvaltarskap var inte aktuellt.
Men lättnaden har en besk eftersmak.
– Vi kommer aldrig mer att våga att fråga efter mer hjälp till Calle. Aldrig, säger Gunilla.
Hon tillägger:
– Rädslan för att be om mer hjälp gör ju också att Calle riskerar att inte få stöd han har rätt till. Men vi får göra allt vi kan, så länge vi kan.
Calle Lööf bor i en lägenhet i Linghem och där stortrivs han. I ett av rummen förvarar han bland annat alla sina olika flaggor.
Det enda han har i dag, utöver daglig verksamhet är färdtjänst, men det är bara till specificerade resor som till och från daglig verksamhet eller träning. Till allt annat nyttjar han kollektivtrafikens tåg och bussar.
Susanna Lundstedt är biträdande förvaltningschef på social- och omsorgsförvaltningen. Hon låter bekymrad när hon hör syskonens berättelse.
"Det verkar som det finns skäl för oss att titta på det här ärendet", säger Susanna Lundstedt, biträdande förvaltningschef på socialförvaltningen i Linköping.
– Det låter som en situation som har uppstått efter en rad missförstånd, eller att man pratat förbi varandra, säger hon.
Hon säger att det är olyckligt om man uppfattar att man inte vågar kontakta socialförvaltningen.
– Så ska det inte vara. Vi vill vara tillgängliga och vill att man ska känna att man kan höra av sig till oss och att man ska kunna ha en öppen dialog.
Hon tycker att det är tråkigt att systrarna uppger att de inte fått respons på sina försök till dialog. Men påpekar att det är juridik som styr och att socialtjänsten alltid ska prata med den enskilde individen.
Men om en person inte har full fattningsförmåga är inte risken stor att det kan bli fel och att personen riskerar att få orden lagda i sin mun eller säger ja till saker utan att förstå konsekvenserna?
– Har personen utfärdat en fullmakt så behöver vi naturligtvis också kontakta dem som har fullmakten, säger Susanna Lundstedt.
Hon säger också att hennes medarbetare är väl utbildade och har erfarenhet i att möta målgrupper som har de svårigheter som Calle har.
Men att bara helt kort ha träffat Calle, med de intellektuella svårigheter han har och sedan för hans räkning ta ett beslut om att ansöka om en så ingripande åtgärd som förvaltarskap utan att diskutera med någon som känner honom, hur uppfattar du det?
– Oavsett om vi har begått formella fel, eller inte, så låter det som att det finns skäl för oss att titta på hanteringen av ärendet. Jag skulle önska att syskonen lämnar in ett klagomål som vi får utreda. På det sättet lär vi oss också av det som hänt.
Någon anmälan till socialförvaltningen har inte syskonen gjort och kommer troligen inte heller att göra. De tror inte att det kommer att ge något. Gunilla Lööf säger att hon under sommaren försökte tala med högre chefer på förvaltningen utan att komma någon vart.
Inte någon gång under processen har någon från förvaltningen kontaktat systrarna. All kontakt skedde enligt systrarna på initiativ av dem själva. Svaret från förvaltningen var hela tiden detsamma; att man inte kunde prata med dem.
Det handlar om maktmissbruk från personer inom en myndighet, anser både Gunilla och Anna-Carin.
– Som det känns nu vill vi bara hålla oss helt borta ifrån allt vad LSS heter. De är däremot skyldiga oss, och andra, en förklaring om hur de tänker, arbetar och förhåller sig till lagen, säger Gunilla.