Svar på "Våld och mobbning på skola i Linköping – varför händer inget?" (20/11):
Jag har också barn på Fridtunaskolan.
Det som sker där, är ett symtom på ett större systemfel där både Linköpings kommun och region Östergötland bär det yttersta ansvaret.
Den som följt flödet av insändare som rör skolor i Linköping ser ett återkommande mönster av nedskärningar. Exemplen är många för den som tänker tillbaka något år eller två: Demonteringen av Folkungaskolans musikklasser, nedläggning av Atlasskolan, Fredriksbergsskolan, Rappestads skola och nedläggningen av S:t Lars Gymnasium.
Småskalighet, evidensbaserat och god utbildning för alla är ett minne blott. Särskilt stöd dras det ner på – ofta på bekostnad av bland annat personell resurs som behövs minst lika mycket på rast som på lektioner. Det blev väldigt tydligt på Fridtunaskolan och det är tyvärr inte första gången det händer. Relationsbyggande och trygghet ska prägla en hel skoldag – men till det saknas resurser.
Det dubbla i detta är att det även dras ner på de delar som ska stötta skolan med tidiga insatser för de barn som behöver det. Förebyggande arbete med barns hälsa skjuts även det i sank genom nedskärningar på Barnkliniken på US och Psykologmottagningen för små barn. På många skolor är elevhälsoteamen dessutom långt ifrån kompletta.
Skollagen ekar farligt tomt – skolan ska göra mer, men för färre antal kronor. Arbetsmiljön för personalen är inte direkt gynnsam med tanke på nedskärningar och protestlistor som ignoreras. Resultatet blir hög rotation i personalstyrkan: ökad otrygghet ännu ett varv till.
Det vi har nu är förvaring i utbildningsfabriker som egentligen ingen vill ha som arbetsplats – varken barn eller vuxna. Tyvärr är det våra barn och de lärare som fortfarande orkar jobba kvar som betalar priset. Ett alldeles för högt pris.