Svar på nyhetsartiklarna "Skolsituationen har urartat – med våld och kaos" (5/1) och "Läraren: Orkade inte se mina kollegor bli slagna och bespottade" (6/1):
Att bli kallad jävla fitta, hora och psykopatkärring blev vardag för henne som lärare. Hon kunde skaka av sig elevernas fula ord. Däremot orkade hon inte se på när hennes arbetskollegor blev bespottade och slagna av elever!
Detta och mycket mer har man kunnat man läsa i Corren. Beskrivningen från Vist skola är en fruktansvärd skildring av kaos och förfall, och tyvärr inte första gången. Vi har tidigare fått läsa om hur en elev vid skolan gick hem för att hämta en luftpistol för att kunna skjuta en lärare!
Utan tvekan har skolans ledning och personal ett stort ansvar, och det är rimligt att tro att situationen inte blivit så katastrofal om skolans ledning betett sig annorlunda. Om en allvarlig incident inträffar ska skolledningen förstås agera omedelbart, föräldrar måste infinna sig omgående, lärare ska få stöd och inte som det beskrivs, lämnas utan svar, rastvakter utökas etcetera. En utredning har funnit 30-tal brister och vi hoppas åtgärder vidtas som får effekt.
Vist skola är inte ensamt om problemen. Antalet anmälningar om våld mot lärare i Sverige har ökat med 60 procent. Vi har blivit vana vid att barn under 15 års ålder till och med dödar mot betalning. Skolan måste ha rätt, skyldighet och kraft att kräva ordning och gott uppförande, men huvudansvaret ligger fortfarande på föräldrarna!
Det finns en tendens att skylla på att barnen har hjärnskada, eller neuro-psykiatriska funktionshinder (NPF), som det så fint heter. Diagnoser som ADHD, ADD, OCD (obsessive compulsary disorder; varför används inte svenska!?) har ökat dramatiskt samtidigt som studier visar att symtomen inte har ändrats i frekvens på decennier i Sverige, utan det är bara diagnoserna och medicinering som har flerfaldigats.
Med diagnos är ett abnormt beteende inte föräldrarnas, eller skolans, ”fel”, och eventuellt får skolan extra resurser! Även om frekvensen NPF faktiskt skulle ha ökat, så kvarstår föräldrarnas skyldighet att uppfostra sina barn. Alltför ofta anses att sätta gränser vara att ”kränka” barnen. Mycket tidigt förväntas barn själva få bestämma, till den grad att jag som barnläkare ibland undrat vem som är förälder och vem som är barn!
Man kan förstå att sociala medier kan göra uppfostran svårare. Har man sina vänner via mobilen är det svårt att skapa mänskliga relationer. Och föräldrar är trötta och har inte tid, trots att arbetad tid per sysselsatt individ enligt OECD är 27,7 tim/vecka i genomsnitt i Sverige – det vill säga, bland det lägsta antalet timmar i Europa och medan vuxna har tid för i snitt 2,5 timmar dagligen på sociala medier.
Visst finns det föräldrar som har det svårt, men de flesta föräldrar kan inte skylla ifrån sig. Skaffar man barn måste man uppmuntra dem, stimulera dem, ge dem trygghet och kärlek. I detta ingår att sätta gränser och lära dem vad som är rätt och fel.