Svar på nyhetsartikeln "Apoteket i Linköping: Hälften som hämtar ut Ozempic är inte sjuka" (7/12):
Efter Correns artikel om bristen på Ozempic och hur illa det är att medicinen förskrivs till överviktiga, kände jag att det var dags att göra min röst hörd.
Jag tar själv Ozempic sedan en tid tillbaka, jag mår väldigt bra, känner mig stabil i hungerskänslor och går ner i vikt.
Jag började på BMI 37 och har kämpat med vikten i hela mitt vuxna liv. Jag har gått på alla dieter, gått ner i vikt för att sedan gå upp allt och lite till. Jag har tränat, räknat kalorier och varit hungrig om vartannat, men inget har gett resultat.
När jag ringer vården, oavsett vad jag söker för, påtalas det att jag behöver gå ner i vikt och jag hänvisas till dietisten. Jag har gråtit efter så många vårdbesök där mitt BMI skrivits i pannan på mig: "Nu är vi överens om att du behöver gå ner och vikt". Jo, jag vet att jag behöver gå ner i vikt, men får jag någon förståelse för att min kropp inte svarar på alla dieter i tillräcklig omfattning, nej. Får jag någon hjälp, nej. Jag skickas i stället ut i skam och skuld.
Jag uppfattar att det finns en föreställning om att vi överviktiga är lata och inte vet vilken mat som är nyttig. Det verkar också finnas en föreställning om att vi som tar Ozempic bara vill gå ner några onödiga trivselkilon. Det kunde inte varit mer fel. Vi är många med allvarlig övervikt som dagligen kämpar med vilken mat vi ska äta och det enda vi vill är att leva ett friskt, långt och hälsosamt liv.
Obesitas är en sjukdom med många allvarliga följdsjukdomar, så varför kan inte vi överviktiga få medicinsk hjälp? Ska vi bara hänvisas till kirurgi som är långt mycket dyrare än medicin?
Jag är den förste att skriva under på att diabetiker behöver sin medicin först och främst. Jag har också ältat hur etiskt det är att jag som överviktig tar medicin som inte är ämnad för mig, men varför ska två patientgrupper ställas mot varandra, där vi tjocka får gå hem och skämmas?