Svar på nyhetsartikeln "Badhotell och 'fri lek' – Corren har granskat dyra konferenserna" (18/6):
För ett antal år sedan ville våra politiker att Linköping skulle bli Sveriges bästa skolkommun. Kommunen lyckades inte något vidare och halkade allt längre ned i ranking och när listan 2021 publicerades för sista gången hade vi halkat ned till 150:e plats (av totalt 290 kommuner). Det är inget bra betyg till kommunens skolpolitiker och tjänstemän inom utbildningsförvaltningen. Detta trots att Linköping är Sveriges 5:e största kommun, en kommun som jämfört med många andra kommuner har stora resurser.
Och nu när Corren granskar utbildningsförvaltningens rent ut stötande nivå på konferenskostnader går det att konstatera att det spårat ur rejält. Jag själv och hundratals av mina kollegor har de senaste tio åren inte fått någon annan fortbildning än de (av fackförbundet Sveriges lärare och många lärare i kommunen) hårt kritiserade hemsnickrade studiedagarna. Än mindre har vi åkt på konferenser med övernattning, trerätters och sjöutsikt.
När jag var ny som lärare frågade jag en lärarkollega vad han satt och surfade på en studiedag mitt under en föredragning som rektor höll. Han svarade sarkastiskt: "Studiedagarna är innehållslösa, det är det här dagarna är till för, man får tid att pyssla med annat, just nu bokar jag in en bilbesiktning”.
Det Åsa Ridne, som är näst högsta chef direkt under utbildningsdirektören Lars Bredberg, säger i artikeln om konferensernas effektivitet är uppseendeväckande på flera sätt. Under en tvådagarskonferens som kostar 130 000 kronor så försvinner delar av förmiddagen på resan till konferensen och då konferensen ofta slutar efter lunch eller vid klockan 15 nästkommande dag så blir det inte mycket gjort den eftermiddagen heller. Dessutom försvinner värdefull arbetstid som deltagarna kunde lagt på ordinarie arbete. Vetenskaplig forskning om möten och konferenser visar entydigt att det i de allra flesta fall är ett ineffektivt sätt att få jobbet gjort.
Många läsare känner troligen inte till att utbildningsförvaltningen har flera egna fina konferenslokaler på Apotekaregatan som tar 30–40 personer vardera. Dessutom har utbildningsförvaltningen under 13 veckor per år, studiedagar inräknat, tillgång till helt tomma skolor och aulor som det går att konferera i. Varför inte använda dem till konferenser under lov och studiedagar?
Dessa lokaler täcker mer än väl behovet och skulle räcka en bra bit även i fråga om andra förvaltningars behov. Och kanske skulle det vara bra om utbildningsförvaltningens personal då och då besökte verksamheterna de styr över och fick sitta på samma trästol som varje elev sitter på uppemot 200 dagar per år. En konferens per år för utbildningskontoret och rektorer på någon konferensanläggning, till exempel en höstkickoff, vore betydligt mera rimligt.
Och varför måste utbildningskontorets personal, gymnasierektorer och enhetschefer med Åsa Ridne i spetsen (i många fall ansvarig beställare) åka iväg till dyra konferensanläggningar för att få jobbet gjort i stället för att göra jobbet på den ordinarie arbetsplatsen? Vad är det som är problemet och vad är det som är så speciellt med just dessa jobb/dessa medarbetares behov? Vi är tusentals lärare i kommunen som får jobbet gjort varje dag på våra arbetsplatser, konferenser inräknade.
Om bara hälften av de många miljonerna som utbildningsförvaltningen under många år bränt på länets dyraste konferensanläggningar på ett smart sätt skulle använts till att fortbilda oss lärare som varje dag kämpar med att förmedla aktuell kunskap till våra elever, till exempel att vi lärare skulle kunna få fortbildning i nyheter/senaste forskningsläget i våra ämnen, få fortbildning inom det senaste inom pedagogik, hur vi ska jobba för att skapa bättre ordning i klassrummen med mera, så hade vi med all säkerhet varit en betydligt bättre skolkommun.
Och till våra politiker: Ställ ansvariga chefer till svars. De gör fel prioriteringar. Se till att vi får ett ledarskap inom Linköpings skolor som tar vara på möjligheten att konferera i egna lokaler och inte bränner av enorma summor för att en liten klick utvalda högt upp i organisationen ska få åka på dyra konferenser 4–5 gånger på år. För vi lärare vet aldrig vad våra chefer, rektorerna och utbildningskontoret konfererar om, det är inget vi heller märker av under skolåret.