Svar på ”Största problemet är frågan om slutförvar” (13/9):
I januari i år gav regeringen klartecken för ett slutförvar i Forsmark. Beskedet lämnades efter en omfattande expertgranskning av SKB:s ansökan, som tagit flera år att genomföra. Därmed blir det underligt att resonera om slutförvaring på det sätt som insändaren gör.
Forskare, ingenjörer och andra experter har ju visat att det går att ta hand om kärnavfallet på ett långsiktigt säkert sätt. Samhällets olika instanser, däribland Strålsäkerhetsmyndigheten, har granskat och godkänt slutförvarsplanerna. Lösningen bygger på att det använda kärnbränslet förvaras på 500 meters djup i urberget, inneslutet i tjocka kopparkapslar som i sin tur omsluts av svällande bentonitlera. Enligt den här metoden, som SKB utvecklat i Sverige, bygger man redan ett slutförvar i Finland.
Det stämmer att vi i Sverige kommer att behöva ta hand om ungefär 12 000 ton använt kärnbränsle. Det är vårt ansvar, vi som i vår generation använt och dragit nytta av kärnkraftselen. Det stämmer också att mark- och miljödomstolen 2018 krävde kompletterande underlag, även om insändarskribenten glömmer att redovisa för att dessa också lämnats in och bedömts inför regeringens tillståndsbeslut. Men det stämmer inte att slutförvaringen skulle vara kärnkraftens ”stora problem”, tvärtom finns en långsiktigt säker lösning.