Svar på ledaren ”Det är inte Putin som avvecklar kärnkraften” (8/9):

Nej – det är vi – svenska folket.

1980 hölls folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Linje 2 vann och fick 39,1 procent av rösterna. 

Riksdagen beslutade efter omröstningen att kärnkraften skulle avvecklas, och man satte upp ett "slutdatum" till 2010 när den sista reaktorn skulle vara ur bruk. Detta årtal baserade sig på att kärnkraftverkens livslängd bedömdes till 25 år, och den sista reaktorn planerades få starta 1985.

Därefter fick Linje 1: 18,9 procent, Linje 3: 38,7 procent medan 3,3 procent röstade blankt.

Sedan folkomröstningen 1980 har kvarvarande sex reaktorers livslängder förlängts från 25 till 60 år, det vill säga kring år 2045. Även problemen med växthuseffekten har uppmärksammats sedan omröstningen, vilket gjort att övergång till fossila bränslen som kol, olja och naturgas inte anses vara ett hållbart alternativ – liksom de inte uppfattades vara då.

Frågan om slutförvar av kärnavfall är ett av de största problemen med kärnkraften. Inget land i världen har ett slutförvar som garanterat kan förvara livsfarligt avfall i åtminstone 100 000 år. Trots det fortsätter vi att producera nytt radioaktivt avfall som är livsfarligt för både människor och miljö.

I Sverige produceras cirka 200 ton livsfarligt kärnavfall varje år. Det gör att Sverige kommer ha 12 000 ton avfall, som måste hanteras i tusentals år. Lagringstiden, det vill säga hur länge ett slutförvar ska kunna garantera att inga radioaktiva material läcker ut i miljön, har i Sverige satts till 100 000 år, och i USA till hisnande en miljon år, som är den faktiska tid som krävs för att strålningen ska vara densamma som från uranmalmen när den bryts.

Den 23 januari 2018 konstaterade mark- och miljödomstolen att det inte finns “tillräckligt stöd för att slutförvaret är långsiktigt säkert” och att “verksamheten är tillåtlig endast om SKB redovisar underlag som klargör att slutförvaret är långsiktigt säkert även med avseende på kapselns skyddsförmåga”.