Svar på nyhetsartikeln "Kommunens beslut i vargfrågan var olagligt" (7/12):

Förvaltningsrätten i Linköping har upphävt beslutet om att Linköping ska vara vargfri kommun eftersom beslutet strider mot lagen om vilka befogenheter en kommun har. Förvaltningsrättens beslut var väntat, men hur kunde kommunstyrelsens ordförande Kristina Edlund (S) och en majoritet av kommunfullmäktiges ledamöter ställa sig bakom beslutet om vargfri kommun?

Kristina Edlund (S) motiverade sitt ställningstagande med att vargen är en fråga som splittrar. På vilket sätt minskar splittringen genom att ensidigt ta ställning för de som vill utrota vargen? Det är ju innebörden av en vargfri kommun.

Vargen är en del av den svenska faunan och riksdagen har beslutat att Sverige ska ha en vargstam. En stor opinionsundersökning från Umeå universitetet och Sveriges lantbruksuniversitet 2021 visar att det finns ett folkligt stöd i alla delar av landet för att vi ska ha en vargstam.

I andra sammanhang där konflikter kan uppstå brukar Socialdemokraterna anse att kommuner ska vara solidariska och dela på ansvaret. Socialdemokraterna har exempelvis kritiserat kommuner som inte vill ta emot flyktingar eller som ägnar sig åt så kallad social dumpning i andra kommuner.

Nu vill jag inte sätta likhetstecken mellan dessa individer och vargar, men man kan dra paralleller till hur man hanterar frågorna. Tänker Kristina Edlund (S) att grannkommunerna Motala och Finspång ska ta det ansvar Linköpings kommun inte vill ta? Egentligen är det ju ingen fråga, för förvaltningsrätten har ju uttalat att det är en statlig fråga. 

Bekymmersamt är att ingen av de 22 socialdemokratiska ledamöterna i kommunfullmäktige ifrågasatte detta. Moderaterna röstade lika dant, men de har jag inget hopp om.

Kunskap, information och dialog är bättre än meningslös symbolpolitik.

I norra Östergötland, i gränstrakterna av Motala, Linköpings och Finspångs kommuner, finns två små vargrevir. Långbogenreviret är vad man kallar för en liten familjegrupp. Därtill finns ytterligare ett par.

Under de cirka tio år vargarna i Långbogen funnits har angreppen på tamdjur varit relativt få. Det rör sig om några nötkreatur och ett tiotal får. Skyddsjakt har beviljats en gång. I huvudsak tycks dovhjort vara stapelfödan för de skogslevande vargarna i Långbogenreviret. Dovhjort är ett problem för lantbruk och i trafiken. Vargen är en tillgång för att begränsa viltstammarna, även i Linköpings kommun.