Svar på nyhetsartikeln "Emelie är den tredje som blev biten – av samma hund" (14/11):

Även där blev ägaren uppmanad att gå lydnadskurs. Dock har den fortsatt gå runt våra omgivningar utan vare sig munkorg eller koppel.

Vi har blivit tvingade att ändra vårt beteende på grund av detta och både vi och vår hund har känt stor otrygghet.

Jag frågar mig varför samma attityd går igenom i alla situationer där det finns ett offer och en förövare. Man (lagstiftningen eller myndighetspersonens tolkning av densamma?) har aldrig total lojalitet med offret utan ser det som normalt att denne ska behöva ändra sitt beteende, leva med otrygghet och kanske bestående skador. Detta vare sig det handlar om djurattacker, mobbning eller om man är offer för någon form av kriminellt beteende.

Det är alltid överseende, empati och förståelse för förövaren. Man skyller på dennes dåliga uppväxt och/eller olika former av trauman. Hundägaren får behålla sin hund så att den kan fortsätta hota sin omgivning, mobbaren får finnas kvar i sin situation och fortsätta terrorisera andra barn och kriminella får hur mycket förstående och många chanser som helst att "bättra sig". Medan offret lider.

Jag ser fram emot den dag då det finns tillräckligt med mod hos politiker och myndigheter att låta förövaren ta omedelbara och kännbara konsekvenser av sitt beteende och helhjärtat ställa sig på offrets sida. 

Klipp från artikel om och med Gunnar Strömmar i DN 15/11:

"Så tar han sats: Varför är det nästan alltid försvarsadvokaterna som hörs? Varför ger sig inte fler målsägandebiträden in i debatten, advokater som är på offrets sida? – De kan vittna om de enorma integritetsförluster det innebär att bli utsatt för våldsbrott."