Svar på nyhetsartikeln "Beslutet är fattat: Gymnasieskolan i Linköping läggs ner" (25/9):

Jag har alltid haft det tufft i skolan.

Ändå jobbade jag så fruktansvärt hårt för att få komma in på S:t Lars gymnasium. Hoppet att få en plats var en av de få saker som fick mig att fortsätta genom högstadiet. Jag har alltid vetat att jag ville gå där, på en liten skola som är känd för sin gemenskap och trygghet.

Minnet från en specifik dag då jag grät i bilen på väg hem efter en extra jobbig skoldag — pratade med min pappa om att jag inte orkade mer — har alltid stått ut. Under de minuterna fick jag höra precis det jag behövde: “Du är nästan färdig”. Jag behövde bara springa en liten, liten bit till. Sedan kunde jag få vila, göra någonting jag sett fram emot i tre år på en plats som jag redan under öppet hus fann så mycket trygghet i. En liten plats.

Efter dagens besked har jag insett att jag slet sönder mig själv helt i onödan. Jag sprang tills mina ben inte orkade mer, helt i onödan. Den första gången jag på riktigt fick ta en andningspaus efter så många år var när jag öppnade beskedet om antagning. Jag grät då också, men denna gång av lättnad. En vikt lyftes direkt från mina axlar, och jag kände efter så många år av tomhet en våg av framtidstro.

Nästa år kommer jag återigen bli tvingad in i uppförsbacke, denna gång på ett par ben som helt enkelt inte orkar mer. Ett par ben som sitter på en kropp utan framtidstro. All min ångest och oro har kommit tillbaka med en käftsmäll. Mina vänner är precis lika förstörda, om inte mer. Och nej, löftet om att våran klass inte kommer splittras efter nedstängningen av S:t Lars gymnasium betyder absolut ingenting – jag har redan hört från flera att de kommer byta skola eller hoppa av.

Så många obesvarade frågor kvarstår i mitt huvud. Ingen av de som jag har ställt eller bett någon annan ställa till bildningsnämnden har fått svar. Jag är än en gång vilse, och den här gången finns det ingen skylt med bekräftelse inom räckhåll. 

Folkungaskolan är inte ett alternativ för mig. Jag är redan väl medveten om att jag inte kommer att klara av det. Nya intryck är bland det värsta jag vet, och att bli tvingad att möta flera tusen sådana under de två kvarstående åren som kommer kan vara avgörande för min framtid.

Så, bildningsnämnden, vad gör jag nu? Vad gör jag när Folkungaskolan helt enkelt inte kommer att fungera för mig?

S:t Lars gymnasium är guld värt, kosta vad det kosta vill. På några få veckor har jag känt mer glädje i mina studier än jag någonsin gjort under grundskolan. 

Detta är helt fel beslut, och jag hoppas att ni någon gång kan inse det.