Svar på ledarkrönikan "Minnena från barndomens skola är förljugna" (22/11):
Det är troligen många, som i likhet med mig, ser en liten nostalgifilm gå i repris när de läser om Christian Gustavssons vandring genom barndomens landskap. De flesta av oss har en inbyggd tendens att minnas det glada och goda, när vi ser tillbaka på tider som varit. Tänk bara på alla som svor sig igenom ett knappt år i kronans kläder. Bara för att några år senare älska att berätta lumparhistorier.
Det säger något väsentligt om oss människor. Minnets selektiva karaktär är ett livsinstrument och samma händelse kan se helt olika ut bland dem som var med. Där är vi nog överens, vi två. Det mesta i nostalgitrippen tyder på det.
I den skola han och jag gick satt barn med olika bakgrunder tillsammans. Inte för att deras föräldrar ville det, utan för att de bodde där de bodde. Den beskrivningen är sann och kan inte ifrågasättas. Men det är nu hans logik börjar svaja. När han tänker på de barn som for illa där, de som kallades busfrön och de som mobbades och bär med sig svåra minnen från sin skoltid, ser han det som en följd av tanken på folkhemmet. Samma dag som jag läser det berättar "Lunchekot", att mobbningen i svenska skolor har fördubblats de senaste tio åren. Och något folkhemsbygge kan vi knappast tala om i dag, år 2022.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Det finns många barn som far illa i dagens skola, och antalet ökar. Trots att deras föräldrar valt skola och investerat sitt förtroende i sitt barns skolgång. Skolor begår fortfarande samma underlåtenhetssynder. Vuxna i skolor väljer att titta bort. Vuxna dömer barn att släpa med sig det svåra de utsätts för, av elever och av personals axelryckningar, genom livet.
Problemet har snarare accentuerats än minskat genom just det "fria" skolvalet. Notera gärna citattecknen! Fri och frihet är positivt laddade ord som ideligen upprepas i det offentliga samtalet. Föräldrar sätter sitt förtroende i pant när de gör valet av skola. Det är inte så svårt att föreställa sig känslan, när de inser att de satsat på fel häst. Att de dag efter dag tvingas skicka sitt barn till en skola som de själva valt, där barnet i vardagen står alldeles ensamt i ett eget litet helvete.
Gör gärna tankeexperimentet att du är barnet, som dag ut och dag in sätter sig på skolbussen eller närmar sig skolan till fots. För att mol allena möta sina plågoandar. Allt medan de vuxna i hens skola, som borde vara en trygg och ljus plats för lärande, väljer att titta bort.