Jag går en promenad genom min barndoms skogar. Tjugo år senare känns stigarna ännu välbekanta. Den stora stenen där vi lekte bakom förskolan, dammen dit det gjordes utflykter för att titta på grodyngel, grillplatsen där Skogsmullegruppen samlades. Minnen gömmer sig bakom varje stock och sten.
På väg till skogen parkerade jag bilen utanför mitt första klassrum, en kort promenad från föräldrahemmet. Med ett leende föreställer jag mig att Ethel fortfarande finns där inne, en prydlig närvaro bortom tamburens hav av fuktiga barnkläder och skor. Det var en trygg plats att börja i skolan, där tramporgel och sång sällan var långt borta. Rastens äventyr utomhus blandades med vuxenvärldens förväntan inomhus.
Det var svenskt 1980-tal och en annan tid i svensk skola. I klassrummet blandades vi barn oavsett bakgrund. Att just vi sitter där bredvid varandra är inte resultatet av någon förälders aktiva val, utan ett beslut av ledamöterna i kommundelsnämnden. Barn till de som jobbar på grannortens pappersbruk blandas med läkarbarnen. Men även om vi är blandade så är vi homogena. Det största utslaget av mångfald är kompisen med svenskfinsk bakgrund.
År för år blev skolorna större, men ändå samma. Som på ett löpande band fortsatte vi vidare utan några val, och utan att någon egentligen tänkt på det som konstigt. Mellanstadiet gick man på ortens andra skola, högstadietiden tillbringades i grannorten. För varje årskurs blev ämnena och lärarna fler. Den egna bänken i ett klassrum förbyttes mot ett stålskåp i korridoren. Fnissandet över snuskiga passager i skolbibliotekets tummade exemplar av Berts dagbok förbyttes mot förundran över försigkomna kompisar med pojk- och flickvänner. Bakom högstadieskolan tronade bruket som sedan svalde många av eleverna. Steg för steg fostrades vi in i folkhemmet.
Av gammal vana styr stegen ur skogen och ned längs mammas gata, men mamma finns inte där längre. Det gör inte pappa heller. De vilar tillsammans på den kyrkogård där jag tände ett ljus någon timme tidigare. Trollbindningen har gått förlorad. Jag tvingas erkänna för mig själv att det är lätt att förlora sig i nostalgi, att minnena från skolan är förljugna.
Vi vill alla minnas lyckan. Därför minns jag Mora träsk i gymnastiksalen, cykelutflykter och tårfyllda avsked av lärare vid skolavslutningen. Det är svårare att tänka på hur skolan svek de som inte passade in i det löpande bandets princip. De stökiga killarna som skolan bara gav upp på, när de var de som var i störst behov av hjälp. Eller hur lite vuxenvärlden gjorde för att hjälpa den mobbade klasskamraten, hur hjälplösa hans föräldrar var inför skolans axelryckningar.
Åter vid bilen blickar jag åter in i klassrummet där allt en gång började. Det var en tid innan friskolor och de fria skolval. Jag tänker på de politiker som pratar om att "återta den politiska kontrollen" över skolan. Om jag tolkar dem välvilligt så är det mina år här som de önskar alla barn. Tyvärr blundar de samtidigt inför att den andra sidan av myntet. Alla barn mådde inte bra här. Maktlösheten grodde i ett system där föräldrar och elever var helt utelämnade till beslut från politiker och enskilda lärare.
Ethel finns såklart inte längre kvar där inne i mitt gamla klassrum. Hennes tramporgel för länge sedan utkastad. Jag känner en tacksamhet över alla fantastiska lärare som jag har mött genom åren, men skolans framtid finns knappast att hitta i mitt klassrum från 1980-talet. I verkligheten är barndomens skogar aldrig riktigt så fantastiska som man minns dem.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).