Svar på “Rädda Linköpings åkrar – Demiroks kloka tanke blev ett haveri” (1/11):
Min farmors pappa plöjde åkrar som i dag är villaområde i Rimforsa. Min pappa plöjde åkrar som i dag delvis är omvandlat till villaområde i Nykil. Frågan om att bevara åkermark har därför följt mig genom livet och var mycket viktig för mig när jag engagerade mig i Centerpartiet i Linköping 2006.
Två saker lärde jag mig sedan snabbt. De planer för markanvändning som tas fram i dag har det arbetats med sedan flera decennier tillbaka. Det andra jag lärde mig var att Centerpartiet också varit delaktiga i dessa beslut och processer sedan långt tillbaka. Med det kom insikten om att närma sig dessa frågor med ödmjukhet. Med det kom också insikten att ett totalt stopp för allt byggande på åkermark skulle stoppa landsbygdsutveckling. Det skulle starkt påverka människors och företags möjligheter att bygga på landsbygden. Det skulle också stoppa möjligheterna att låta orter omgivna av åkrar växa.
Det som i stället behövs nu är en omläggning av den långsiktiga markanvändningen i Linköpings kommun. Först och främst handlar det då om att styra bort från kommunal exploatering av stora arealer värdefull jordbruksmark. Därför är vi emot exploateringen av Distorp.
Muharrem Demirok har bidragit till att lägga om kursen, så att Linköpings kommun på lång sikt ska kunna växa och utvecklas utan att ta värdefull åkermark i anspråk. Att randzonen, en del i plan- och bygglagen, runt Linköpings tätort tydliggjordes med gränser hade främst att göra med ambitionen att förenkla och förkorta processerna för nybyggnation i detta område.
Innan den definierade randzonen tillkom behövde varje ärende rörande bygglov i närheten av Linköpings tätort prövas utifrån ett antal ingångsvärden. Det var krångligt och det tog ofta lång tid. Med randzonsreglerna skapades ett verktyg där sammanvägning av olika mål redan var gjord.
Randzonsreglerna har emellertid utsatts för mycket kritik. Inte minst från enskilda människor som upplever att dessa regler har begränsat i stället för att hjälpa dem. Det finns därför anledning att i en egen process utvärdera och se över hur randzonsreglerna har använts och hur de bör tillämpas när översiktsplanerna för Linköpings kommun arbetas om.
Mitt engagemang för åkermarken och en lång andra frågor har inte blivit mindre glödande med åren. Men med åren har min övertygelse bara blivit starkare om att försvaret av demokratin både kräver mer av visioner och mer av normal samtalston. Att på Correns ledarsida beskriva mig som dörrmatta ger måhända applåder från ståplatsläktaren. Det är svårare att se hur detta språkbruk bidrar till god pressetik och gott samtalsklimat.
Lars Vikinge, gruppledare för Centerpartiet i Linköping, kommunalråd och kommunstyrelsens 2:e vice ordförande
Svar från Corren:
Ingen kan betvivla att Lars Vikinge (C) plöjt ner både själ och hjärta i slättens åkrar. Hans fina ord finner genklang i den åkerkärlek som grott bland Linköpingsborna de senaste åren.
Vikinge lär ha haft ett starkt förhandlingsläge när han röstade igenom S+M-styrets budget, och väljare förvånas nog över att han inte ställde högre krav i sin hjärtefråga. Opinionen för att skydda åkrarna har ju varit urstark.
I sin replik konstaterar Vikinge förvisso att kommunens planprocesser är decennier långa, och verkar mena att de därför inte går att stoppa. En sådan ordning vore dyster. Folkviljan kokar upp först när beslutens konsekvenser blir tydliga, och då måste de folkvalda kunna backa, ändra och stoppa besluten. Annars framstår politikerna som någon sorts skyltdockor som skymmer ett tjänstemannastyre som maler på oavsett vem som röstas fram. Vad vore det för lokaldemokrati?
Att stoppa Distorp behöver inte vara rätt väg. Det innebär en svår avvägning, eftersom det skulle slå hårt mot Linköpings näringsliv.
Ledartextens poäng var att målkonflikten mellan bostäder och åkermark har uppstått delvis till följd av randzonen. Utan den kunde bönder ha byggt bort delar av bostadsbristen. Demiroks idé var välmenad, men formulerades slarvigt och kapades sedan av tjänstemän, vilket ledde till lantdöd. Att styra upp randzonen för att öka den lilla friheten på landet, och i förlängningen rädda onödig åkerförstörelse, borde ha varit en klassisk Centerfråga i Linköping.
Samtidigt känns det karaktäristiskt för den nya Citycentern att prioritera bort glesbygden för att ägna sig åt ”försvaret av demokratin”, vilket i praktiken mest verkar kretsa kring att stänga ute SD, och att Demirok åker och kampanjar i ett amerikanskt presidentval som har mycket lite med oss att göra.
Många är vi som bekymrat ser på hur C hyvlar ner sitt arv från Bondeförbundet och låter KD kliva fram landsbygdens röst. Det är synd.
Wilhelm Nyström, vik. politisk redaktör på Corren